Oändligt tacksam för allt!

Men åååh - vemod! Tänk om man hade kunnat samla alla människor som betyder något för en på ett och samma ställe? Jag är bestört över att behöva åka hem och lämna människor som jag verkligen kommit att tycka om! Å andra sidan överlycklig att komma hem till mina gulliga nära och kära i Sverige. Men separationer av alla de slag är aldrig roliga. Jag vet att många av dem som jag träffat här kommer jag aldrig mera att se. Så fungerar det ju. Men jag kommer tänka tillbaka på den här tiden med kärlek i hjärtat!! Fördelen med att ha en massa vänner på olika platser runt om i världen är ju att man har kompisar lite varstans nu!

Om en vecka sitter jag på jobbet i Gävle. Hur konstig är inte den tanken? Då är Kairo ett minne blott och livet har återgått till det normala. Jag är evigt tacksam för att jag hade möjlighet att göra den här resan, jag har lärt mig, sett och upplevt så mycket. Jag vet att jag har klagat på Kairo och allt jag sagt står jag fast vid, men jag kan tillägga att bortsett från slummen, den skitiga luften, slemmiga karlar och bristen på ett fungerande samhälle överlag så har Kairo mycket som Gävle saknar (nähä??) och det är jag så glad att jag fått uppleva.

På torsdag far jag till München och på lördag till Sverige. Det är inte klokt! Jag har övervikt i bagaget och vet inte hur jag ska komma tillrätta med problemet. Vill också köpa lite otympliga grejer med mig hem, t ex den där lampan som jag pratade om för hundra år sedan samt en vattenpipa. Har dock inte lyckats klura ut hur man skeppar grejer och att skicka något med DHL är inte att tänka på då deras priser var rent ut sagt hutlösa.

På onsdag har jag prov, men man kan säga att jag mer eller mindre givit upp skolan. För det första har jag tappat sugen på grund av att nivån denna kursen ligger på är på tok för avancerad för mig, och för det andra för att jag under min sista tid av äventyret har annat för mig än att sitta hukad över skolböcker. Umgås med folk till exempel. Jag hoppas att ni inte tror att jag kan prata arabiska när jag kommer hem, för det kan jag inte! Men jag ser ju framför mig hur jag kommer att ta varje chans att försöka byta några ord med första bästa arab som korsar min väg, det gjorde jag ju redan innan jag for hit.... och i och med att de blev impade av ett "shokran" då så tänker jag att mina nuvarande kunskaper borde vara tillräckliga för att ge mig en gratis taxiresa hem från krogen...!

Nej nu ska jag ut och leva Kairoliv! Ta hand om er!

Vill byta ett ord med den som uppfann arabiskan

Hade ett litet ihopbryt efter lektionen idag. Det här språket går inte att förstå sig på! Varje dag lär läraren ut ny grammatik. Hänger man inte med en dag så får man det svårare dagen därpå, och dagen efter den dagen. Och så vidare. Och jag tappade bort mig i oktober någon gång vilket gör att jag har jävligt stora problem nu! Min lärare blev väl orolig när jag satt där med gråten i ögonen och sa lite peppande: "I admire your struggle, Annica, you don't give up". Haha - var dag är en kamp! Tack gode värld att det är slut om en dryg vecka så att man kan få lite andrum!

Mycket som ska hinnas med innan hemfärd nu. Platser som ska besökas, saker som ska köpas och ordnas. Folk som man ska umgås med. Foton som ska tas. (Passiva meningar - det har vi lärt oss igår och idag). Ikväll kommer Lucy hem från Dahab (där hon varit med sin kompis från England), åh vad jag saknat henne! Men jag har haft sällskap i lägenheten av Kallan som för tillfället är hemlös. Men det vet inte vår landlady om, hon ville inte att det skulle bo någon man här efter Simon. Kallans boende är ju dock högst tillfälligt, en vän i nöd, han ska väl inte behöva bo på hotell eller?!

Det drar ihop sig inför hemfärd

Om ett par dagar har jag varit här i fyra månader! De har bara svooschat förbi kan jag meddela! Människor har kommit och gått och jag har bestått :) Paniken sipprar fram nu när jag inser att det är mindre än två veckor till hemfärd. Har jag uppnått allt nu med mitt äventyr? Har jag stillat min nyfikenhet? Kan jag med ro i kroppen koncentrera mig på mitt "riktiga" liv när jag kommer hem? Jag kan inte svara på det! Å ena sidan; ja, eftersom jag insett att borta bra men hemma bäst, men å andra sidan; nej! De flesta av mina vänner här har rest mycket i Mellanöstern och menar samstämmigt att Kairo inte alls är lika vackert och underbart som många andra platser. Damaskus, till exempel, ska vara något av en pärla, med vänliga och respektfulla människor, vacker arkitektur och fantastisk mat (men försöker man logga in på facebook så går man på en nit, det har regeringen sett till). Beirut och Tel Aviv har också rekommenderats flerfaldigt. Och här sitter jag i Kairo och undrar om jag kan åka hem och luta mig tillbaka? Självklart kan jag inte göra det, det hör ni ju själva! Jag kan åka hem och ha det gott ett tag men en längtan att uppleva övriga Mellanöstern består. Kanske måste jag inte stanna lika länge, men jag vet ju i vilket vädersträck mina semesterresor ska gå fortsättningsvis, om man säger så!

I helgen som var skulle jag och ett litet gäng åka till Luxor då vi hade långledighet på grund av Eid. Det var dock omöjligt att få tag på tågbiljetter och det slutade med att vi for till Suez som ligger vid Röda Havets nordspets. Tidernas flopp! Allt var stängt, vi fick leta länge och väl tills vi fann en öppen restaurang. Väl där tog ägaren oss in till deras frys och vi fick rota igenom den tills vi fann något som vi önskade att de tillagade. Till slut enades vi om ett stort stycke fryst kött (får? ko? vem vet) som vi gav till kocken. Sedan var det bara till att vänta. Vi satt ute i den gassande solen i två timmar medans kocken tampades med köttstycket men när vi väl blev serverade smakade det mycket gott och väntan i sig gjorde väl inte särskilt mycket då vi haft mycket trevligt och det ändå inte fanns något att göra där. Efter maten gick vi till Suezkanalen och tittade men bombarderades av lokalbefolkning som inte ville lämna en ifred. Man känner sig som en apa på zoo, jag skojar inte. Står vi och kollar ut över vattnet så kan man ge sig fan på att när man vänder sig om så står det en tio tolv pojkar en meter bakom en och glor. På kvällen skulle vi checka in på ett hotell, men Lucy och Kallan nekades att bo där på grund av visumproblem och ett glömt pass. Därmed bestämde vi oss för att lämna Suez och fara hem till Kairo igen, som trots allt bara låg knappa två timmars bussresa därifrån. Väl hemma ställde vi till med lite party, så dagen fick ett fint slut ändå trots alla dråpligheter.

För övrigt så saknar jag advent med allt vad det innebär: glögg, vörtbröd, adventsljusstakar. Men snart så! Är lite orolig för flygresan hem, men försöker tänka att om jag överlevt fyra månader i Kairos galna trafik så ska jag väl överleva ett par timmar i luften.

Magdans, nya folkmassor samt filmtittning

Igår var jag och Lucy på "prova på"-magdans. Läraren sa mer eller mindre till oss efter kursen att det inte fanns något hopp för oss. Man har liksom inte de graciösa movsen som krävs för att behärska denna typ av dans! Till mig sa hon att det är inte en fotboll jag ska sparka, när jag försökte mig på den nätta kicken som ingick i en av rörelserna. Och när vi gick i en ring och försökte röra höfterna samtidigt som armarna skulle vevas med så brast läraren ut i skratt när hon tittade på stackars Lucy. Nej, ingen karriär där för oss! Men det var ju roligt att ha provat iallafall...

På kvällen igår skulle vi till en bar i Zamalek som heter L'Aubergine. Men när vi hoppat av taxin på 26 juli-gatan (stora gatan i Z) upptäcker vi en hetsig folkmassa längre fram. Vad i allsindar försiggick? Vi frågade en man på gatan som berättade att efter fotbollsmatchen i Sudan i onsdags då Egypten förlorade och därmed miste sin plats i VM så har rykten börjat cirkulera om att algeriska supportrar har våldtagit egyptiska kvinnor och även dödat någon. Jag har inte hittat några bekräftade uppgifter om detta dock, förmodligen är det besvikelsen över nederlaget som sporrat rykten likt dessa. Hursomhelst hade nu ungefär 1000 personer samlats i Zamalek och stämningen var hetsk. Beväpnade och bepansrade (säger man så?) poliser kantade gatorna. Mobbens mål var den algeriska ambassaden som låg inte långt därifrån.
Jag kände lite lätt panik välla upp i kroppen och ville instinktivt bort från området. Fick liksom en tryckande känsla över bröstet och hjärtat slog i 180. Ska de hemska männen från förra veckan ha förstört mig nu, ska jag få panik varje gång jag hamnar i en folksamling? Vi slank in på en annan pub istället och stannade där tills de stängde, sedan raskt in i en taxi och for hem.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/8369983.stm

Idag är sista dagen för Cairo International Film Festival och vi ska se minst två filmer har vi tänkt, varav den ena är en svensk som heter Mañana. Har någon sett den och är den bra? Jag vill ju bara se den av patriotiska skäl, det kan ju hända att det är en riktig skitfilm.

Sexuella trakasserier på öppen gata

Egypten vann fotbollen med 2-0. Detta var det resultat som krävdes för att de fortfarande skulle ha en chans att ta sig till VM nästa år. Algeriet och Egypten ligger nu lika i tabellen och en avgörande match de två emellan kommer gå av stapeln på onsdag. Allt var frid och fröjd till en början. Vi var ett gäng som satt på en uteservering och tittade på matchen. I 95:e minuten kom avgörande målet och hela Kairo exploderade av glädje. Folk strömmade ut på gatorna och glädjeyra och stämningen var på topp, vilket framkommer av filmen. Men sedan slutade det roliga.

Det var måhända naivt att tro att vi kunde fira Egyptens seger utan problem, men vi var ett stort gäng, killar och tjejer blandat, och vi dansade längs gatorna som alla andra. Den stora gatan i Mohandeseen som annars rymmer fem bilar i bredd var nu tömd på trafik och istället ersatt med glada egyptier som firade som att de redan vunnit VM. Efter ett tag började vi tappa bort varandra i mängden av människor. Killar började ta på oss helt ogenerat. Jag och Lucy försökte hitta en frizon, men vid det här laget var vi helt infångade i folkmassan och jag kände paniken sippra fram. En tjock kille i mörkblå huvtröja och hans kompisar började greppa oss och slita i oss. Vi försökte komma undan, men hur mycket vi än sprang och försökte gömma oss så var han likförbannat bakom en hela tiden. Sedan ser jag hur Lucy blir indragen bland ett gäng killar och jag blir dragen till sidan av några andra och när jag märker att jag tappar siktet om henne så blir jag livrädd. De andra som vi var tillsammans med hade jag då inte sett på flera minuter. Jag tänkte att om jag tappar Lucy nu så är det kört för mig. Jag tittade åt sidan och ser en man som tittar på mig iförd en Scream-mask. Ja, men förstår ni vad obehagligt det var? Det var så panikartat, jag skrek på Lucy och till slut så såg vi varandra. Och det var så äckligt att killarna hade sina händer överallt, jag känner mig smutsig och förbannad över vilka friheter de tog sig. När jag hittat Lucy så kom en äldre man till vår undsättning, han lyckades knuffa oss åt sidan på gatan och in i ett öppet café. Jag var livrädd. Vi stannade inne i cafét i kanske två timmar tills vi insåg att vi måste ju ta oss hem på något vis. Vid det här laget var hela gänget återfunnet och vi stod därinne och tittade ut på folket. När vi skulle hem var jag jätterädd att tjockisen skulle vara kvar och vänta på oss. Vi hittade två schyssta egyptier som sa att om vi går tillsammans med dem så kommer ingenting att hända oss. Vad visste vi om de var att lita på eller ej, men vad hade vi för alternativ? Fanns inte direkt några taxibilar att tillgå. De visade sig vara hyvens killar och följde oss ända hem till porten, en kvarts promenad eller så. Jag är dem evigt tacksam!

På onsdag, när nästa match spelas, stannar vi inomhus. Jag är så förbannad över hur folk beter sig och jag önskar jag kunde anmäla tjockisen och hans kompisar till polisen, men vad skulle det tjäna till när jag inte vet vem han är? Det är helt oacceptabelt hur vi blev behandlade igår. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle bli, till en början var det ju bara glada miner och vi hade fantastiskt trevligt. Men ju mer folk det blev och ju mer inträngda i folkmassan vi blev, då tog sig karlarna friheten att tafsa varhelst de kom åt. Jag får typ panik när jag berättar om det, känner hur det trycker i bröstet. Vill aldrig vara med om dylikt igen. När jag tappade siktet om Lucy och känner tjockisens hand runt min arm.... - jag var så rädd! Tack gode gud för den äldre mannen som räddade oss och för killarna som följde oss hem.

Insåg igår att det bara är drygt 30 dagar kvar tills jag far hem! Senaste veckan har jag haft besök av Ann-Christine och Helene från jobbet, mycket trevligt! Nu har de ju fått roa sig själva till stor del eftersom jag gått i skolan, men om kvällarna har vi förstås träffats. Och vad underbart det var att få prata svenska igen då! Idag for de dock hem efter en hektisk vecka med många nya intryck.

Hem idag for även Stine, Mie och Gry. Det känns så himla konstigt att jag är kvar och inte de. Jag är glad att jag är kvar, men det kommer vara tomt utan dem.

Ikväll vankas fotboll, Algeriet mot Egypten. Viktig match. Stan vimlar av supporters, stämningen är fantastisk! Är dock rädd att den kommer bytas ut mot bråk när (jag säger när eftersom Egypten måste vinna med tre mål vad jag förstår för att gå vidare) Egypten förlorat. Kanske bäst att hålla sig inomhus?

Sista kursen börjar på måndag, MSA 3. Galet! Är hemskt nöjd med min prestation i förra kursen och går in i sista kursen med huvudet högt!

Imorgon ska vi gå och dansa magdans, det blir... intressant.... Särskilt när man har samma rörlighet i magpartiet som en dataspelsgubbe..

Problem med synen på, och behandlingen av, kvinnor

Jag är så förbannad över hur vissa män i det här landet ser sig överlägsna kvinnor. På väg till skolan imorse mötte jag en kille i min egen ålder. Jag tittade upp när vi möttes (av gammal svensk vana. Borde dock lärt mig att man inte ser män i ögonen här) Våra blickar möttes i en mikrosekund varefter han promenerar förbi mig med orden "fuck you". Under mina 27 år i Sverige har ingen sagt så till mig helt oprovocerat. Under mina tre månader i Egypten har det skett vid minst fem tillfällen. De första gångerna gick jag bara förbi och var lite stött. Följande två tillfällen skällde jag ut personen ifråga, då handlade det om pojkar i 12-årsåldern som blev rätt snopna över att få en motreaktion. Imorse fann jag mig inte förrän "the moment had passed" och mannen med för den delen. Men kvar i kroppen finns en känsla av förnedring och ilska. Vad är det för fel på samhället när männen helt utan anledning tar sig friheten att kränka kvinnor? Stine var med om en taxichaufför som knäppte upp byxorna och en annan man som tog henne på stjärten (vilket även hänt mig tre gånger), Mie har blivit tagen på brösten och en annan tjej på skolan blev ikullvräkt av en man men hon skrek och han lämnade platsen. Sedan ska vi inte glömma mannen som så att säga "visade upp sig" under min första vecka, och en ung pojke som också visade snoppen för mig vid ett annat tillfälle.

Detta är alltså vardagsmat här. Männen behandlar kvinnor som skit. Jag ogillar starkt att generalisera, detta gäller absolut inte majoriteten av männen såklart, men de är tillräckligt många för att man inte ska reagera. Det är ett samhällsproblem, kvinnans roll måste stärkas. I vilken ände börjar man? Spelar det någon roll om jag skäller på den som tafsar?

Min personliga teori till orsakerna bakom agerandet är att många är sexuellt frustrerade i det här landet, eftersom sexualiteten är ett tabubelagt ämne som det inte talas om och däreigenom väljer vissa att leva efter devisen "förbjuden frukt smakar bäst". Vad vet jag. Ett öppet samhälle utan oskrivna moraltabun tror jag förebygger den här typen av beteende. Visst är våldtäkter och sexuellt ofredande ett problem i översexualiserade länder, typ Sverige, med, men som jag nämnde tidigare - jag har aldrig utsatts för något hemma (peppar peppar) och här känner jag mig som en trasa som vem som helst som har lust kan ge sig på.

Alexandria, Lucy och boner som gar mig pa nerverna

Men nu var det lange sedan jag skrev. Dags att ta sig i kragen! Forra helgen var jag till Alexandria med Mie och tva amerikaner vid namn Elliott och Alicia. Vi hade det otroligt mysigt och trevligt och denna gang fick vi aven komma in i biblioteket, tack gode gud! Vilket stalle! Jag skulle latt kunna spendera heldagar pluggandes dar. Vi besokte aven ett cafe dar jag och Simon fikade da vi var i Alex. Hor och hapna nar kyparen kande igen mig! Han sa att du var ju har da och da, tillsammans med en annan kille, och ni fragade om vagen till busstationen. Snacka om ansiktsminne, detta var ju over en manad sedan, det lar ju ha hunnit passera en del folk sedan dess!

I veckan har jag tampats med arabiskan, som inte direkt blir lattare ju langre tiden gar. Dock forsoker jag hanga med sa gott det gar, och alla verkar ha problem - mer eller mindre. Vissa har hoppat av och vissa har bytt till en lagre niva, sa jag ar i gott sallskap nar jag inte direkt tycker att det ar en dans pa rosor. Men det ar roligt, och bokstaverna ar sa vackra sa jag blir glad nar jag far skriva mycket :) Skriva ar min grej, lasa ar jag inte sa himla haj pa.

Nya flatmaten Lucy verkar vara en riktig klippa, vi har verkligen klickat! Sa aven om jag saknar Simon sa blev det basta tankbara byte anda.

Om tva veckor far Stine och Mie hem, det ar inte klokt vad tiden gar fort. Och darefter ar det bara en manad lite drygt tills det ar min tur! Sen ar aventyret slut - hjalp! Dags att borja planera infor framtida bravader snart ;) Jag kommer verkligen att sakna S+M nar de far, vi har umgatts en hel del pa sistone och de ar sa goa.

Jag maste fa aterknyta till ett inlagg jag skrev innan jag for hit, att jag garna byter fageln utanfor mitt fonster mot bonesanger. Jag tar tillbaka det! Mannen som sjunger i mitt kvarter har en sadan fruktansvard rost sa det skar i hela kroppen nar han satter igang. For det forsta sa sjunger han nagra oktav hogre an alla andra, sa det ar svart att tro att han ar en man, han skulle lika garna kunna vara en kvinna. I ovrigt sa ylar han mest, det gar inte att urskilja nagra ord. Han ar sa jobbig, och sarskilt nar han vacker en klockan halv fem varenda morgon. Det jobbigaste ar att jag vid det har laget ar irriterad pa honom redan innan han borjar. Man hor namligen nar mannen fran ett annat kvarter satter igang, Allaaaaaah Akbar! Allaaaaah Akbar! Och han har en sa fin och klar och maskulin rost, och man veeet att nu handlar det om sekunder innan var killes ylande/vralande borjar. Jag ar forvanad att han inte fatt sparken, det kan inte bara vara jag och Lucy som plagas. Nar jag kommer hem till Sverige ska jag sluta fred med krakfan i mitt trad - allt ar forlatet!

Jippi - inte ensam längre!

Nu har jag fått en ny flatmate, hon heter Lucy och kommer ifrån London. Vilken klippa hon verkar vara! Vi bara pratar och pratar och det känns helt rätt måste jag säga! Jag hoppas att det fortsätter i samma stil!



Ny kurs igen från och med denna vecka. Nu vill man typ dö efter varje lektion eftersom man (läs: jag) inte fattar någonting. Läraren pratar bara arabiska med oss och hon ler aldrig. Tydligen är det här very serious business. Men det blir ju problematiskt när hon berättar vad vi har i läxa, och så förstår jag inte vad hon säger. Då får man ju gissa vad man förväntas göra hemma och sedan hoppas på det bästa! Och under lektionerna så ser hon alltid så besviken ut när man gjort fel i någon uppgift. Guud, om hon kunde vara lite käck och glad så skulle allt kännas mycket lättare!



I helgen far jag och Mia till Alexandria. Åh hon är så mysig och det ska bli jättetrevligt hoppas jag!

Vem ska flytta in hos mig, tro....?!

Jag har haft en mycket trevlig helg! Pa fredagskvallen lagade jag, Stine och en tjej som heter Mia mat och satt och snackade skit fram till tva pa natten, det var sa himla mysigt! Igar var jag och en alla tiders amerikan, Kallan, pa egyptiska museet. Darefter gick vi till ett cafe och sa forflot ett par timmar till..

Nu sitter jag i skolan och vantar pa att tilldelas en ny housemate. Jag hoppas ju att det blir en trevlig typ, allra helst en svensk kanske, vore kul att kunna uttrycka sig pa sitt eget sprak for en gangs skull. Ryktena sager att det kommer att komma en del svenskar med de nya studenterna denna gang!

Ikvall bio med norrmannen, Inglorious Bastards. Blir nog bra det!

Lever gott och roar mig för fullt

Nu har halva tiden passerat. Å ena sidan känns det som att jag varit här i en evighet och å andra sidan undrar jag hur det kunnat gå så fort?

Igårmorse for Simon hem till München och lämnade ett stort tomrum efter sig. Lägenheten blev tyst och tråkig. Förhoppningsvis kan vi ses snart igen, jag funderar på om jag kan flyga via Tyskland när jag ska hem. Nåväl, en senare fråga.

Jag har hoppat av ECA och det var ett mycket bra beslut.

Nu och då festar vi till det här i Kairo, och jag har upptäckt ett trevligt uteställe som heter Kairo Jazz Club och som ligger här i Mohandiseen. Alltid mycket folk och varm och go inredning och stämning. Jag var även på något lite mer fancy ställe förra veckan, med Nilutsikt och vackra människor. Pengarna rinner genom fingrarna på mig här, men å andra sidan, jag vill inte komma hem och känna att jag snålat. Detta är ju ett minne för livet! I fredagskväll var jag och Simon och åt den godaste middag jag bjudits sedan urminnes tider. Jag kan knappt beskriva hur jag njöt! Men det var inte bara smaken, det var hela upplevelsen; fin restaurang, fina kläder, trevliga kypare, fint upplagd mat, ja you name it. En alla tiders kväll (får tacka mor för den tidiga f-dagspresenten!)

Igår var jag och några andra på Sufi Dance. Om ni inte vet vad det är föreslår jag att ni googlar/youtubar. Jag är mäkta imponerad av hur de kan hålla fokus och det var en toppenföreställning! Sedan strosade vi omkring i Khan El Khalili (marknaden) och gjorde affärer med gatuförsäljarna. Jag såg en lampa som jag bara måste ha, men då den hade en diameter på runt en 80-90 cm så funderar jag hur jag skulle klara av att frakta hem den. Stine berättade dock om en vän som köpt någon form av tuba och köpt en separat flygstol till den haha så det är bara fantasin som sätter gränserna!

Ikväll ska jag, Stine, hennes kompis från Danmark samt en tjeck i min klass, Peter, ut på äventyr! I Giza kan man låna hästar och rida ut i öknen, så detta är vår plan. En guide följer med och så lagar man mat på öppen eld och sedan rider man hem. Varken jag eller Maria har någonsin ridit men hur svårt kan det vara.....? Stine bedyrar att hästar är flockdjur som inte gärna skenar iväg på egen hand och det kan ju vara en fördel ifall man glömmer bort kommandot för "ptrooo"!

Jag älskar Kairo! Mer och mer för varje vecka. Inte så att jag vill bo här för evigt, men den här stan kan verkligen erbjuda det mesta.

Bilder och en liten filmsnutt från Alexandria

Biblioteket. Närmre än såhär fick jag inte komma..

Varje kväll under Ramadan när det blev tillåtet att äta och dricka igen stod män på det här viset och delade ut dryck till bilister. Fin gest tycker jag! Vet dock inte om de tog pengarna från någon gemensam kommunal kassa eller hur det finansierades.

Shoppat loss i Mohandiseen

Kanner mig lite sur pa att hyrestanten inte kan se till att internet funkar hemma. Hmmm, man vill ju kunna kommunicera med omvarlden. Vad har hant sedan sist tro.... Igar var jag och Olav till Afrikas storsta kopcentrum, Citystars, som ligger i Kairos utkanter. Vilket stalle! Dar fanns ju verkligen allt! Men jag kopte inte mer an ett par orhangen pa H&M haha, jag ska aka dit igen snart och sla pa stort. For ovrigt sa har jag hittat en bra shoppinggata har i Mohandeseen, mina kvarter, namligen Syria Street, dar fanns bade det ena och det andra, Vero Moda, Mango och annat som man kanner till. Det borjar bli kyligare har i Kairo. Nar jag sager kyligare sa menar jag att om man vill sa kan man anvanda en langarmad troja om kvallarna :) Det ar inga ishavsvindar direkt!

Haromdagen var jag pa en snoffsig italiensk restaurang i Zamalek tillsammans med en supergo tjej fran Danmark som heter Stine. Hon stannar till november sa det ar ju fina fisken! Vi har inte umgatts tidigare men hon och jag har MSA ihop nu denna kurs och har borjat hanga lite.

I forrgar hade jag oral presentation i ECA. Vi skulle prata i 7-10 minuter, jag pratade i typ fem. Min larare tyckte att jag borde gjort battre ifran mig men jag ar sa ointresserad av ECA och tycker att det ar svart sa jag sjalv var anda ratt nojd med min prestation. Annu battre kandes det idag nar vi fick tillbaka ett prov i MSA och jag hade 24/25 poang, full pott sa nar som pa ett litet stavfel! Efter denna kursperiod ska jag bojkotta ECA och satsa stenhart pa MSA istallet har jag beslutat. Fragan ar om jag overhuvudtaget orkar fullfolja ECA de tva veckor som ar kvar.

Simon far hem till Munchen den 10 oktober, det kommer att bli mycket tomt och trakigt! Jag hoppas verkligen att jag far en ny housemate som ar trevlig och rolig och inte nagon torrboll som man ska behova dras med.

Ikvall ska Olav och de andra norrmannen ha fest och jag skulle garna ga men min kropp ar sliten och febrig och jag tror att jag behover vila om jag nagonsin ska bli frisk igen.

Kan inte nagon komma och halsa pa mig snart? :) Det skulle jag tycka vore prima. Snart har halva tiden gatt, det ar inte klokt vad tiden springer ivag. Jag ar valdigt glad att jag beslutade mig for att stanna en langre tid och inte bara en manad som manga andra gor. Efter en manad har man ju just fatt en liten smak av stan nar det ar dags att bege sig hem igen.

Jag saknar jobbet litegrann ocksa, kanner att jag inte gor nagot vettigt nu, jag fyller ingen funktion. Jovisst jag lar mig saker for mitt eget hoga nojes skull, men om man plockade bort mig nu skulle det inte drabba nagon. Det ar battre nar man kanner sig behovd!

Helgen i Alexandria

Jag har velat uppdatera er ett tag nu, men internet hemma funkar inte for tillfallet. Jag och Simon var ju i Alexandria i helgen, det var sa himla mysigt! Vilken skillnad fran Kairo! Friska vindar och Medelhavet synligt var man an befann sig. Fargglada batar guppade langs stranden och allting kandes fantastiskt! Dock tror jag att Simon blev trott pa min standiga aptit, halva helgen spenderade vi letande efter matstallen. Nar internet ar fixat hemma ska jag lagga upp lite bilder och visa er hur gott vi hade det! Ett massivt missode var dock att det stora och fantastiska biblioteket var stangt pa grund av de roda dagarna. Vilken miss! En vanligt sinnad vakt lat oss dock ga in i foajen sa att vi kunde titta ner pa alla hyllor och bocker, men langre an sa kom vi inte. Jag alskar bibliotek och hade kunnat stanna dar och grotta ner mig i flera timmar. Det var sa modernt och luftigt och underbart och jag vill studera i Alexandria istallet!!!

Pa mandagen for vi till Port Said och kollade in Suezkanalen. Inte sa imponerande som vi hoppats pa, vi hade malat upp inre bilder om stora fartyg och en livligt trafikerad farled. Riktigt sa var det inte. Dock trevligt att strosa runt och se sig om. Pa natten var vi tillbaka i Kairo igen.

Tisdagen spenderade jag pluggandes, det ar harda bud i Mellerud nu ska ni veta! Det kanns som att jag inte gor annat an pluggar. Ungefar tre-fyra timmar efter skolan varje dag for att forsta allt vi gjort och gora alla laxor som vi tilldelas. Jag forsoker hanga med sa gott jag kan med alla glosor och grammatik. Men nar man inte ens kan svensk grammatik, hur sjutton ska jag da klara mig? Jag menar nar lararen ber mig plocka ut conjuctions, prepositioner och predikat i en text, da onskar jag att jag anstrangt mig mer under hogstadiets glansdagar...

For ovrigt har jag lite hemlangtan nu. De nya manniskorna ar inte lika roliga som de gamla. Skolan ar jobbigare. Jag ar surare. Men forhoppningsvis aterfar jag gnistan snart. Ikvall ska jag pa fest i en husbat pa Nilen. Det ar Olav, en norsk gutt som bor dar. Ja, han som jag var pa bio med ocksa. Kanske ett glas vin kan fa mig i stamning, det var alltfor langesedan jag slurpade rotjut nu!

Skolan och allt vad den innebär

Den nya kursen har verkligen börjat med besked! Nu går jag 09:00-11:00 ECA ("ameja") och 11:30-14:30 MSA ("fussha"). Samma lärare i båda och han undrar nog vad det är för fel på mig som har så svårt med amejan, men glider -om inte enkelt, så iallafall skapligt lätt - igenom fusshan. Jag funderar på att lämna amejan efter den här kursen och på något vis kanske (mumkin :)) lyckas ta extralektioner i fussha istället. Vi ska se vad jag kan ordna. Nu för tiden är det läxor och åter läxor som gäller om kvällarna. Vi brukar sitta kvar i skolan ett par timmar och plugga efter lektionstid och sen någon timme till på kvällen. Det här med att komma ihåg ord, det är inte riktigt min grej alltså. Och amejan går typ ut på att föra dialoger och lyssna på band och besvara frågor. Jag sitter som ett levande frågetecken för det mesta. I fusshan håller vi på med grammatik och stavning, mycket roligare och jag fattar faktiskt vad vi håller på med! Nu har vi lov måndag och tisdag på grund av att ramadan (äntligen) är slut, och naturligtvis har vi då fått extra mycket att läsa på eftersom vi är lediga under så många dagar. ("Will I give you homework over the weekend? Inshallah!")

Imorgonbitti åker jag och Simon till Alexandria, det ska bli så himla mysigt! Alla som har varit där pratar om hur härligt friska vindar det blåser och vad god mat man kan äta, nyfångad fisk och allehanda läckerheter. Mumma! Så lördag och söndag i Alexandria och på måndag far vi till Port Said och kollar in Suezkanalen. Ja och tisdagen ska jag väl ägna åt studier antar jag.

Iförrgår var jag på bio och maken till dålig film får man väl leta efter! Jag förstod inte så mycket av vad de sa, men det spelade liksom ingen roll eftersom filmen saknade handling. Det handlade om ett nygift par och alla dråpligheter i deras relation, att det inte var guld och gröna skogar som de hoppats på. De bråkade och blev sams, bråkade och blev sams, bråkade och blev sams. I två timmar! Mitt i filmen var det en femminuterspaus av någon anledning, och då passade halva gänget på att lämna biosalongen. I don't blame them men kände att jag ville stanna kvar för sakens skull.

Om ni har tur kan jag slänga upp lite bilder efter helgen!

För övrigt längtar jag hem litegrann. Bara lite, men ändå.

Trist och solokvist

Gud jag är så uttråkad! Simon pluggar, Gry har blivit bestulen på sin mobiltelefon så henne kan jag inte kontakta. Har sms:at en trevlig norrman som jag haft lite kontakt med under månaden som gått, men inte fått något svar. Vad göra? Jag saknar de som farit hem! Har köpt spotify premium nu, vanliga spotify går inte att använda utrikes i mer än 14 dagar har jag till min besvikelse upptäckt. Men 99 kr per månad ska jag väl överleva, och så slipper man ju den förbenade reklamen.

Jag var till skolan och registrerade mig för den nya kursen idag - spännande! En massa nya ansikten, hoppas på att det är trevliga personer i mina nya klasser! En svensk vore inte dumt, jag saknar att prata svenska.

Simon och jag har börjat laga mat, det är i princip första gången jag äter hemlagat sedan jag kom hit! Men det är svårt att hitta bra ingredienser. Kötthanteringen i det här landet är förfärlig så helst vill man äta kött som är förpackat utrikes och importerat men utbudet är inte så stort. Och inget fläskkött så långt ett öga kan se! Nöt och kyckling, nöt och kyckling. Och så lamm. För guds skull, ge mig ett paket bacon! Jag dagdrömmer om MAX:s kyckling classic-burgare, mums! Och korv och makaroner..... Alla mejerivaror har ett bästföredatum som gått ut och jag har ju skräck för sådant. Simon köpte fyra youghurtar i förrförrgår där datumet redan då gått ut, och han äter av dessa ännu!! Detta övergår mitt förstånd.

Nu ska jag ta mig i kragen och göra något av den här dagen. Får väl ta mig en liten promenad. Hörde förresten ryktas att det numera är kriminellt att bryta mot Ramadan i Egypten. Är detta verkligen ett steg i rätt riktning?! Mycket skrämmande. Vad blir nästa steg? Och hur ska staten kontrollera att förbudet efterlevs?

Grilled chicken with chips and herpes

Så stod det på menyn och vi fnissade åt felskrivningen och antog att de menade herbs. Med facit i hand vet jag bättre eftersom alla deras rätter verkade komma med en sjukdom. Själv åt jag kött med magsjuka. Detta var på måndagskvällen och på natten mot tisdagen utbröt den värsta spysessionen i mannaminne. Jag har aldrig varit med om maken, jo det skulle kunna jämföras med den gången som jag hade vinterkräksjukan för många år sedan. Gry och Kas gick iväg på museum på dagen men jag följde av naturliga skäl inte med. Därefter skulle de bege sig till Luxor och tanken var alltså att jag skulle resa hem till Kairo med 18:00-tåget och därmed checka ut från hotellet klockan 12. Mish mumkin! (Mitt arabiska favorituttryck - betyder "inte möjligt") Kas och Gry försökte berätta nere i receptionen att jag var sjuk och behövde tillgång till rummet ända tills avfärd men de hade nog inte förstått allvaret, så K & G sa åt mig att det bästa vore nog om jag själv gick ner och pratade med dem. Sedan gick alltså tjejerna iväg på museet och jag skulle samla kraft att gå ner till receptionen. Bara tanken på det var svinlande - hur skulle jag orka? Jag var ju döende! Och jag behöver ju toan precis hela tiden. Slutligen masade jag mig ut i korridoren och trycker på hissen. Ur funktion. Jag skulle alltså behöva gå fyra våningar i trappor. När jag kom ner måste jag ha sett förjävlig ut. Svetten rann och blicken kunde inte fokusera. När de frågade hur det var fatt började jag grina av utmattning och sedan var jag tvungen att springa på den allmänna toan. Nu förstod de allvaret! De sa att om jag behövde ett rum till klockan sex så behövde jag inte betala för det men jag skulle få flytta till ett mindre. Vilken personal va?! Sedan erbjöd de mig en kopp te som de sa skulle göra mig gott. Han fiskade fram en plastpåse med något i som såg ut som hö. Jag frågade om det var knark men han sa att det var te. I den situationen ska jag berätta att jag sket i vilket; om det var något som kunde göra att jag kände mig bättre så var jag beredd att testa. Sedan gick jag upp på rummet och ojade mig tills klockan halv tolv när tjejerna var tillbaka. De fick då hjälpa mig att packa ihop mina grejer för så fort jag satte mig upp försvann all min energi och kroppen föll ihop och tårarna rann. Men när jag sedan dumpades i mitt rum nummer två var jag så lycklig för då kunde jag ligga där i mörkret och sova hela dagen, helt fantastiskt. Insåg att jag inte skulle kunna ta tåget hem den kvällen. 14 h utan toalett. Jo en toa, men som inte gick att spola - kanske inte idealet för en magsjuk? Så jag bokade in mig på ännu en natt på hotellet och när jag vaknade dagen efter så var jag en ny människa. Mycket märkligt hur det kunde gå över lika fort som det kom.

Aswan då. Väldigt varmt, inget för mig! Jag pallar inte sådant. Men i övrigt så var staden mycket tystare än Kairo vilket uppskattades. Vi träffade en kille som heter James första dagen på vårt hotell och han hade just påbörjat en resa från Egypten till Sydafrika på egen hand. Mycket trevlig kille och vi umgicks med honom hela helgen tills han begav sig till Sudan på måndagen. Ska bli spännande att följa hans blogg, man får ju anta att han kommer ha både det ena och det andra att berätta om!

På söndagen tror jag det var (alla dagar flyter ihop) åkte vi till Abu Simbel tre timmar söder om Aswan och kollade på tempel. Ärligt talat så är jag inte särskilt intresserad av sådant. Pyramiderna är inte heller så himla skojiga tycker jag. Det är väl dödsstraff på att uttrycka sig på detta vis, men jag tycker modern historia är så sjukt mycket mer intressant. Kas och Gry å andra sidan var mäkta imponerade och kunde inte sluta prata om det, jag förstår inte varför. Klart att det är häftigt att de hittat dessa tempel osv men jag skulle lika gärna inte kunnat se det.......

På tåget hem igår fick jag dela hytt med en rysk dam som inte kunde ett enda ord engelska. Intressant eftersom vi hade en hytt på 2x1 m och en 14 timmars resa framför oss. Men vi sov det mesta av tiden och jag har börjat läsa Da Vinci-koden - gud vilken spännande bok!!! Så jag hade att göra.

Andrade resplaner

I torsdagskvall var det hejdafest for nagra av dem som skulle resa hem. Trakigt, vissa kommer jag sakna trots att jag bara kant dem i en manad. Dock har jag nu folk att besoka over hela Europa vilket inte ar fy skam! Fredagen var den hektigaste dagen i mannaminne, skulle bade flyttpacka, flyttstada, skriva kontrakt samt packa infor semestern innan taget mot Aswan gick pa kvallen. Allt gick bra men jag hade inga marginaler.

Ni far ursakta, den har datorn ar urkass, jag klarar inte av att skriva mer (sitter pa internetcafe). Mellanslagstangenten ar jattetrog sa jag blir sur mellan varje ord jag skriver :) Berattar allt nar jag ar hemma i Kairo igen vilket torde bli pa onsdag, inshallah. Har beslutat mig for att lamna Gry och Kas till sitt ode och fara hem utan att aka till Luxor. Jag har stora problem att hantera varmen harnere och jag vill bara tillbaka till Kairo. Kan aka till Luxor senare under min vistelse, det ar ju lang tid kvar.

Lgh-drommen som sprack

Lagenheten var for bra for att vara sann. Tanten verkar mycket skum och vi har beslutat att inte ha med henne att gora utan istallet hitta nagon annanstans att bo. Synd nar man var saaaa nara! Sa Simon och jag gick till receptionen idag och anmalde oss bostadslosa. Skolan hade da en ledig lagenhet som de undrade om vi var intresserade av att kika pa, sa vi gick dit. Gissa var den lag??? I samma trapp som dar jag bor nu! Sa min flytt kommer innebara att jag staller vaskan i hissen och aker tre vaningar upp.... :)

Idag var jag i stan och fornyade mitt visum - vilken procedur! Det skulle ta hela dagen for mig att redogora for alla turer, men det tog lang tid, kravdes en stor portion talamod och jag uppskattar svenska myndigheter enormt mycket med kosystem, datorer och ett sprak som jag forstar! Men nu far jag vistas i Egypten t o m februari (vad det nu ska vara bra for) och det ar skont att detta ar ordnat.

Nu ska jag, Gry och Kas till tagstationen och boka biljetter till Luxor och Aswan. Vi far med nattaget imorgonkvall tror jag, blir sa mysigt att komma harifran pa en liten minisemester! Forhoppningsvis kan jag lyckas ta mig till Sharm el Shejk ocksa under min lediga vecka for att halsa pa norskorna, men det ar fortfarande inte bestamt.

Jag hor av mig framover nar jag har internet och nagot nytt att beratta! Kram!!!

Otrevligt möte med auktoritet

Igår hade jag mitt första (och förhoppningsvis sista) möte med en korrupt polis. Strosade i Zamalek och fotograferade lite här och lite där. Då hör jag någon som hojtar från andra sidan gatan och vinkar till sig mig. Jag går dit och han ser arg ut och pratade på utan att jag förstod ett ord. Jag svär att han var yngre än mig och tanig som en spagetti, men om han har uniform och k-pist så kanske man inte ska mopsa sig tänkte jag (med en k-pist är det svårt att diskute-e-ra osv :)). Jag gissade på att han ville att jag skulle radera det foto som jag just tagit, vilket jag därmed gjorde medans han såg på. Frid och fröjd? Njet. Han smekte mig på armen och jag kände stark lust att knäa honom och spotta honom i ansiktet. Sen tog han min kamera och började hantera den mycket ovarsamt, tex trycka och skruva på objektivet. Jag försökte ta tillbaka den och förklarade att jag kan deleata fler foton om det är det som är problemet. Han var mycket oförstående. Till slut säger Simon "jag tror han vill ha pengar". Självklart, att jag inte tänkte på det!!! Så jag halade upp min plånbok och gav honom 20 pund. Han såg missnöjd ut och höll ett stadigt grepp om kameran med sina fula skitiga fingrar. Då lyckades Simon hala upp en tjuga även han. Motvilligt gav konstapeln tillbaka kameran, 40 pund rikare. Vi skyndade iväg fort som fan och önskade att saker och ting fungerade som hemma.

För övrigt så verkar det som om lägenheten kommer att vi vår från och med måndag! Landladyn verkar inte helt pålitlig och det är möjligt att hon blåser oss, men vi är villiga att ta risken då vi tänker att när i livet kommer vi någonsin att ha en lägenhet med den utsikten? Man ser hela stan och har Nilen alldeles nedanför. Det får bära eller brista!

Planer och reflektioner

Nu har jag varit dålig på att uppdatera, men jag har ju inget internet för guds skull folk! Här händer allt och inget hela tiden, det börjar bli vardag i Kairo, saker och ting rullar på. I skolan blir det allt svårare, ibland undrar jag vad jag givit mig in på. Om allt går enligt planerna, vilket jag utgår ifrån, kommer jag att få hoppa upp en nivå när nästa kurs startar, det vill säga att jag kommer gå från pre-MSA till MSA 1 och från ECA1 till ECA2. Vår lärare rekommenderade att jag inte läser kurserna parallellt hela vägen fram till jul utan att jag hoppar av ECA efter nästa kurs, då det annars kan bli allt för struligt att hålla isär de båda "språken". Och MSA är ju viktigare att kunna inför framtiden. Även om jag tycker att det är svåra kurser som jag läser så märker jag med glädje hur jag gör små framsteg hela tiden. Till exempel kan jag guida taxichaufförer hur de hittar hem till mig och jag kan beställa mat och dryck :)

Många av de jag umgås med far hem nu efter kursen som slutar på torsdag vilket känns mycket trist! Men en ny skock kommer ju å andra sidan att inta skolan så det är väl bara att börja om och lära känna nya människor igen... På fredag (förmodligen) åker jag, Gry, en fantastiskt rolig kille från Nya Zeeland som heter Seb och en spanjorska, Kas, till Luxor i typ en vecka. Vi har nämligen lov i tio dagar innan nya kursen kickar igång och vill passa på att utforska Egypten. Ben, Jo och deras blåslagna vän är i Luxor nu över helgen så jag och Angus har lägenheten för oss själva.

Vi har fortfarande inte beslutat om vi vill ha lägenheten eller inte, Simon och jag ska dit idag och titta på den och känna hur vi känner inför den. Jag har ju sett den förut, men inte han. Annars brinner det lite i knutarna med att hitta ett annat alternativ! Tur att vi har varann så att man inte är hemlös på egen hand :)

I torsdags var jag på en toppenbra konsert med ett band som jag inte kommer ihåg namnet på nu. Konserten hölls i Kairos underbara El Azhar-park som är grön och omvårdad och vacker, och således en verklig kontrast till stadens bruna, skitiga och skräniga egentliga karaktär. Jag, Gry, Seb och en tjej från Schweiz som heter Rahel var där igår också och bara vilade och hade det gott.

Ramadan är verkligen inte särskilt spännande! Allt är stängt om dagarna och folk går omkring och såsar i värmen, ingen har någon större energi över. Jag räknar dagarna tills livet återgår till det normala här. Att vara västerländsk kvinna i Egypten går bättre än jag hade räknat med, men det är intressant men skrämmande hur vissa män ser ner på en. Om man promenerar själv på gatorna, särskilt efter skymning känner man sig som en prostituerad. Tittar man dessutom ner i backen istället för att möta folks blickar känns det som att man fogar in sig i ledet och själv ser sig som underlägsen, trots att det är tvärtom, att man inte ser dem i ögonen eftersom det kan tolkas som en sexuell invit. Jag har stora problem med att köpa dubbelmoralen i att "nu är det Ramadan, nu ska vi vara rena och fromma" och samtidigt kan man behandla kvinnor som lägre stående varelser. Detta gäller naturligtvis inte majoriteten av befolkningen, men det är tillräckligt vanligt för att jag ska kunna bortse ifrån det. De flesta här tycker dock att det är roligt med turister, och varje dag är det minst två, tre stycken som ropar "welcome to Egypt" efter en. Sådant väger upp de mindre trevliga kommentarerna.

Minor magåkomma och ett fantastiskt bra lägenhetserbjudande

Jag har det så oförskämt bra! Jag kan rekommendera ALLA att åka iväg på sådana här äventyr! Idag fick jag höra att jag och Simon möjligtvis kan få flytta in i den där tuffa lägenheten som vi var på fest i (den med utsikten :))! Isåfall blir det vi två och en annan tjej. Vi måste dock lura hyresvärden att vi inte bara är kompisar, för hon hyr inte ut till tjejer och killar som inte har någon typ av relation. Vi funderar på att hitta på att vi är kusiner eller något. Fattar ni vad häftigt om jag kunde få bo där! Vilken utsikt! Och inuti var lägenheten mycket fräschare än vad den som jag bor i nu är.

Ikväll är jag hemma och tar det lugnt, min mage har inte riktigt hängt med på sista tiden. Inte så att jag måste vara hemma från skolan, men jag får kramper lite då och då och vill helst inte bege mig någonstans. Övriga housemates är i stan och käkar middag tillsammans med en vän till dem som har flyttat in på vår soffa och ska bo här tills vi alla flyttar ut. Han verkar vara en hyvens kille! Stackarn kommer direkt från sydamerika där han blivit nedslagen och rånad så han är helt svullen och blå i ansiktet....

Här i Kairo pågår Ramadan för fullt, sjukt tråkigt för en annan då allt är stängt dagtid. Till och med livsmedelsaffärer är stängda. Men Ramadan är ju en del i paketet så det är väl bara att gilla läget. Har insett att jag förmodligen inte kommer hinna till Syrien vilket är skit, men dit kan jag ju åka i framtiden.

Nu ska jag lägga mig och läsa och kurera magen min. De är så söta de som jag bor med, lämnade lite magmedicin till mig här hemma innan de gick utifall jag skulle behöva. Jag vill inte att de far hem alla redan!

Bilder från the black and white desert

Ökenäventyr

I helgen har jag varit ute på ökenäventyr. Vi besökte först the Black Desert som var som att kliva in i resterna av en (jättestor naturligtvis) brand. För 40 miljoner år sedan hade det varit ett vulkanutbrott där och med anledning av detta var öknen täckt med ett svart lager kol. Därifrån åkte vi till vad som kallas the White Desert som var som att stiga av på en annan planet! Sanden var normalfärgad, men öknen var täckt av stora vita kalkstenar, helt fantastiskt! Det var mycket varmt dock, över 40 grader. På kvällen sjöng vi visor runt en lägereld, eller araberna sjöng och spelade bongotrummor och vi andra hummade på ett försynt europeiskt osäkert vis. Ingen alkohol ingen sång, typ... Sedan sov vi under stjärnhimmeln, det var helt makalöst! Jag kunde ha dött där och då och varit nöjd med det. Har träffat en kille som ska stanna i Kairo september ut, Simon heter han och är från Tyskland, vi beslutade att vi ska flytta ihop när nästa kurs börjar och vi båda blir bostadslösa. Känns skönt att ha det ordnat! Hemresan var en mardröm! Chauffören satt typ och sov stundtals och han gjorde omkörningar i högerkurvor och backkrön, det var det värsta jag varit med om. Vi försökte prata med honom för att hålla honom vaken, men han kunde ingen engelska. Tack och lov kom vi fram välbehållna.

På begäran!

Här är jag, Joanna och Angus vid pyramiderna! Det var sjukt varmt så jag -som är värmeskygg- skyndade mig ut ur den svala (satt i relation till utomhustemperaturen dvs) bussen, tog mina bilder och sedan raskt tillbaka!

Den andra bilden föreställer den ena av våra två icke alltför väl fungerande duschar... :)

Good offer?

Jo jag vet att ni vill se bilder, men det tar lite tid for mig att styra upp saker och ting! Men lugn bara lugn, det kommer vad det lider.

I forrgar var jag och Gry (danska tjejen) i Khan el Khalili som ar ett stort marknadsomrade. Jag kopte en sjal. Forsokte mig pa att pruta, med halvdan framgang :) Men man marker att de tycker att det ar roligt nar man anstranger sig att prata arabiska. Sedan horde vi "are you looking for egyptian boyfriends?". Han erbjod oss 2000 kameler. Det ar sant, man trodde inte att sadant hande i verkligheten. Jag vet fortfarande inte om han skojade med oss eller om han menade allvar! Ju senare pa dagen det blev desto mer folk strommade till, och nar folk borjade tafsa sa tappade vi sugen och drog darifran. Javla karlar alltsa, har de ingen skam i kroppen?

Ikvall ska jag pa nagon konsert som jag inte riktigt vet vad det ar, men det ar ju roligt att bara gora nagot tillsammans med folk i klassen. Imorgon bitti far vi till White Desert som tydligen ska vara bedarande vackert. Jag hade aldrig hort talas om det innan jag kom hit dock. Aterkommer efter helgen eller nagot!

Vardagsliv

Det finns sa himla mycket att beratta och jag vet inte vart nagonstans jag ska borja! Det hander ju saker varje dag. Jag kan beratta lite om hur jag bor och sadar. Omradet heter El Mohandeseen och ligger i nordvastra Kairo. Jag bor i en fyra tillsammans med tre andra. Vi har tre rum (pojkarna delar), ett vardagsrum samt tva badrum och ett kok. I ena badrummet funkar inte kranen over handfatet och inte heller duschen da vattnet sprutar rakt ut ur slangen. Far man val in finessen sa ar det dock inga storre problem att duscha. I det andra badrummet finns antingen kallvatten eller hetvatten att valja pa. Sa dar blir det kallduschar. Sammanfattningsvis ar alltsa duschandet ett projekt i var lilla lya, men vi ar alla vid gott mod och varre saker har ju hant. Tvattmaskinen funkar si och sa. Man tvattar tills den ar full, da maste man vara pa plats for att manuellt stanga av den sa den inte svamma over, sedan tomma den, darefter fylla upp med rent vatten tills man tycker att den skoljts klart. For att hanga tvatten finns nagra linor utanfor mitt fonster. Efter som Kairo ar typ varldens skitigaste stad ar dock linorna alldeles bruna av smuts och aven om man tvattar av dem forst sa kan man inte lata tvatten hanga over natten for da blir de anda smutsiga av luftfororeningar. Nu ar det ju dock sa pass varmt ute att tvatten torkar ganska fort. Vi har annu inte lagat nagon mat hemma utan vi ater ute varje kvall samt i skolan om dagarna. En maltid pa en restaurang kostar under 20 kronor (jamfor det med trottfisken for 30 ....! :)). Lagenheten ligger under fem minuters promenad fran skolan, vilket ar fortraffligt med tanke pa att man inte ar varldens piggaste om mornarna... Skolan ar upplagd som foljer. 8:30-09:00 skrivovningar, tragglar bokstaver. 09:00-11:00 ECA, dvs Egyptian Collocial Arabic, den typ av arabiska som pratas pa gatorna och av gemene man. 11:00-11:30 Lunch, 11:30-14:00 MSA, Modern Standard Arabic, den arabiska som pratas pa nyheter, anvands i tidningar etc samt som forstas i hela arabvarlden. An sa lange gar det bra att skilja dem at eftersom jag inte har hunnit lara mig sa mycket annu, men jag har en kansla av att det blir svarare efter hand. Mina arabiskakunskaper hittills stracker sig till halsningsfraser, vad ar klockan, var kommer du ifran samt alfabetet och ett antal glosor.

Nu hinner jag inte skriva mer for jag ska plugga med en (ratt jobbig) man i min klass. Ikvall ska jag och en dansk tjej (Gry) ut och ata i islamiska delen av Kairo. Jag har sa himla mycket mer som jag vill dela med mig av men det far bli en annan gang!

Goda utsikter

Morsning! Surfar hemifrån på någons trådlösa nätverk och jag kastas ut hela tiden så jag ska fatta mig kort! Ville mest berätta att jag var på fest igår på 29:e våningen med utsikt över Nilen, helt makalöst!

L'genheter och fula gubbar

H'r h'nder det grejer stup i kvarten! I s;ndags tr'ffade jag tv[ ypperligt trevilga norska tjejer som erbj;d mig att bo tillsammans med dem! De hade en lgh alldles i n'rheten av skolan, men de skulle inte flytta in f;rr'n p[ m[ndagen. S[ jag [kte tillbaka till hotellet och sov d'r natten mellan s;ndag och m[ndag. Nu hade de stackarna s[dan otur att allt deras bagage kommit bort under fygresan, och de tappade sugen till hela resan. S{ de har best'mt sig f;r att resa hem till norge :( Vilket l'mnade mig bostadsl;s. P[ m[ndagen p[ lektionen h;rde jag dock en engelsk kille s'ga att de letade en fj'rde housemate och jag var inte sen att hoppa p[ det t[get! S[ nu bor jag tillsammans med tre engelsm'n; Joanna, Angus och Ben. Deras st'lle ligger fem minuters promenad fr[n skolan och jag har f[tt ett eget rum. Allt 'r bra, allt l;ser sig alltid!

Ig[r var jag och Joanna ute p[ promenad och utsattes f;r en mycket obehaglig sak. Vi skulle korsa en gata och n'r vi tittar [t h;ger st[r en man i 40-[rs[ldern helt ogenerat med snoppen utanf;r byxorna och ja, ni kan ju t'nka vad han sysslade med. Det var HELT SJUKT. Vi rusade ;ver gatan, och med tanke pa den h'r j'vla trafiken hade den d'r mannen kunnat bli v[r d;d. Dock gick det bra men vi 'r 'cklade och ser synen framf;r oss fast vi vill gl;mma honom.

Nu ska vi kopiera upp lite nycklar till l'genheten, har bara en hittills p[ fyra pers.

Inbjudande kaos

Nu ni, nu ar jag i Kairo tammetusan! Det finns sa himla mycket att beratta, jag vet inte vart jag ska borja. Mellanlandade i Wien och passade pa att traffa mina harliga vardforaldrar fran min tid i Australien - ett kart aterseende, dock nte sa langvarit (ni far ursakta alla stavfel, bokstaverna pa tangentbordet ar bortnotta sa man far forska hitta ratt tangent anda). Vi at en bit mat och sedan hann vi inte sa mycket mer. Flygresan till Wien var lugn och harlig och jag hade nastan ingen panik. Med detta i ryggen tankte jag att jag nog skulle overleva Wien-Kairo ocks. Gah, vad jag hade fel!! Alltsa, seriost, dodsangesten letade sig fram i varje por. Det skakade och hade sig och den jakla fasten seatbelt-skylten slacktes aldrig!! Men jag stiftade bekantskap med Mohammed som satt brevid mig och det gjorde mig lite lugnare. Inte for att vi kunde kommunicera sarskilt bra, han pratade arabiska och franska och jag svenska och engelska. Men vi forsokte och jag kande mig trygg! Jag fick promenera med han och hans van till vaskbandet ocksa och jag blev nastan lite ledsen i ogat nar vi skulle saga hej efter fem timmars bekantsakp!

Min vaska fick jag vanta lange pa, likasa pa han som skulle hamta mig pa flygplatsen. Det har var ju just snyggt, tankte jag! Men bade vaska och man dok upp efter ett tag. Sen skulle da taxiresan till hotellet paborjas. En taxiresa from hell, skulle jag vilja saga! Alltsa vem behover trafikreglr?? Inte egyptierna iallafall! Man tar sig fram med hjalp av sin tuta och sina helljus for att meddela andra att flytta sig. Och snabbast vinner. Vi korde 90 pa en vag dar jag skulle tro att det varit skyltat 50 om vi varit i Sverige. Samtidigt satt chauff;ren och pratade i telefon med sin habibi som f;r ;rvigt h'lsade mig v'lkommen till Egypten (nu ers'ttr jag a och o med ' och ; f;r fingrarna slinker dit hela tiden). Nav'l, jag kom fram till hotellet i ett stycke. Ins[g att jag gl;mt k;pa tandkr'm och var tvungen att leta upp ett litet supermarket som l[g runt h;rnet. Ignte trevligt att g[ sj'lv ut i natten, det kan jag saga! ller om det 'r f;r att man blivit sa varnad att lata bli som det kandes laskigt.

Best'llde taxi fran hotellet till skolan idag. En kille kom och sa "ge mig 20 pund sa fixar jag en taxi, jag jobbar har pa hotellet" Ehh.. jag gv honom pengarna och han forsvann och jag trodde att jaha, dar r;k mina pund. Men efter nagra minuter kom han tillbaka med en taxi som sag ut som att den skulle till skroten. P[ taket hade han ett decimeterh;gt r'cke, dit han hivade upp min resvaska. Jag fragade om han hade nagra sn;ren att surra fast den med, men han bara skrockade och sa att den kommer inte ramla av! Men jag tankte ju pa att vi skulle ut i mardromstrafiken igen och att jag skulle fa hora en duns nar alla mina agodelar forsvann. Men det gick val, jag och vaskan kom fram i till skolan i ett stycke!

Har blev jag inkallad i ett rum och en man b;rjade prata arabiska med mig. Jag satt som en fagelholk. D[ skrev han "beginner" med stora bokstaver och skickade mig darifran. Nu sitter jag i skolans datasal och vantar pa att klockan ska bli elva f;r da ska boendefragan losas. Sedan klockan ett 'r det ett informationsm;te. Imorgon b;rjar skolan pa riktigt - k'nns supersp'nnande!!!

Alla egyptier som jag hittills traffat har varit fantastiskt trevliga, jag k'nner mig sa v'l mottagen i det har landet! Och jag marker ju att jag trots att det gick sa d[ligt pa mitt "test", faktiskt f;rst[r en hel del av vad folk sager!

Ni behover inte oroa er f;r mig, allt 'r bra och inga kackerlackor har siktats.

Dan före dan!

Det blir en lång kväll kan man sammanfatta det som. Far från Gävle imorgon bitti klockan sex och innan dess ska jag städa, tömma akvariumet samt packa. Inget av detta har påbörjats ännu (kl 14:45). Kom nyss hem från en sista runda på stan. Forex har slut på egyptiska pund, jäkligt lägligt! Hon sa att detsamma gällde Forex på Arlanda, så jag får väl växla till mig Euro eller något istället, jag vet inte. Nästa gång jag hör av mig är jag (förhoppningsvis) på plats i Kairo... hej sålänge!

En väckning mot en annan?

Jag byter gärna kråkfan som "sjunger" varje morgon utanför mitt sovrumsfönster mot en handfull minareter. Ska bli sjukt skönt att slippa honom!

Nu ska jag strax bege mig till farmor och säga hejdå och sedan ska jag hjälpa mor att flyttstäda sommarstugan, så denna dag känns lite lätt uppbokad. Igår var jag på stan och spenderade en förmögenhet på kläder som skulle passa i arabvärlden. Nu är ju inte jag någon "tunika-tjej" så det var ganska svårt att hitta plagg som jag trivdes i, men efter lite kompromisser så kom jag ändå hem med ett par påsar. Prövade dock en tröja som såg ut som en pyamasskjorta. Den fick hänga kvar på galgen - det får finnas gränser.

Second thoughts

Jag funderar på vad jag givit mig in på. Orkar jag verkligen lära känna en massa nya människor? Lära känna en ny stad, ett nytt land, en ny kultur? Tänk om alla andra studenter är party-people på 20 år, jag pallar inte det! Tänk om man får bo tillsammans med någon tråkig tönt? Tänk om man blir magsjuk? Får hemlängtan? Inte lyckas lära mig någon arabiska - vilken flopp!

I fixartagen

Rätt mycket panik vid det här laget! Nu ner på stan och fixa det som ska fixas. Har betalat fem månadshyror till Gavlegårdarna på ett bräde, saftig summa! Men skönt att den delen är ur världen. Måste våga mig ner i källarutrymmet och se i vilket skicka min resväska är efter branden...

Gjorde en lista häromdagen på saker som ska göras innan jag far, den fyllde upp en A4-sida - man kan ju få ångest för mindre! Men jag har börjat beta av så sakteliga.

Allt är lite oklart - i vanlig ordning!

Det känns som att jag har noll koll på vad jag bör göra innan jag far. Nu är ju jag en person som vet att allt löser sig i slutändan och som tycker att planering i mångt och mycket är waste of time, men även om allt reder sig så är jag ändå irriterande nog uppstressad. Det är för mycket som inte är ordnat, t ex det här med min lägenhet som ingen vill hyra och så vet jag inte hur det blir med försäkringar och sådant "pappersgöra". Jag har iallafall hyrt en garageplats nu så bilstackarn slipper stå ute i vinter. Men ställa av bilen ska jag ju göra och det vet jag inte hur man gör. Och lyfta ur batteriet, bör man göra det? Det vet jag inte heller. Är det bara att lyfta, eller? När jag jobbade på OKQ8 så exploderade ett batteri i ansiktet på en tjej så jag känner mig lite osäker på de där lådorna.

Och så måste jag ta reda på vem som ska möta mig på flygplatsen. Undrar om det kommer vara som på film att någon står med en liten "Annica"-lapp och ser letande ut..? Vad hotellet jag ska bo på första natten heter kan det ju också vara idé att kolla upp. Och kanske namnet på skolan så att jag vet vart jag ska på morgonen..., och växla in pengar bör jag ju...
Ja ni ser, jag kommer ju på ogjorda saker hela tiden.

Två dagar kvar på jobbet nu, oj vad det ska bli skönt med semester!

Pratat med en som vet

Nu har jag pratat med en tjej som var i Kairo under förra hösten. Inte nog med att hon var väldigt trevlig, men jag har fått en hel del handfasta tips och råd på vägen! Det känns att det brinner i knutarna, snart bär det av... Alla restauranger har tydligen hemkörning av mat! Inte bara pizzerior alltså - vilken lyx! Och så tyckte hon att jag skulle bunkra upp med tunikor och linnebyxor innan jag drar, så att man inte klär sig "inappropriate" (hur det nu stavas).

Vad gäller kackerlackor så fanns de överallt, men mest i köket, och det spelar inte någon roll om man håller rent och snyggt för de dyker upp ändå. Men så länge jag inte har dem i sängen så ska jag försöka stå ut.

Åh det känns så bra att ha en kontakt som varit där och som vet vad som väntar mig.

JAG LÄNGTAR SKITMYCKET!!!

Nerverna sätter in

Nu har jag varit internetlös i en vecka och jäklar vilket skriva av mig-sug jag haft bara för det! Är inne i en uppstressad period och undrar vad jag har givit mig in på. Självklart vill jag åka, men jag är rädd för att bli ensam och känna mig liten och ledsen. Vis från tidigare resor vet jag ju att man alltid hittar kompisar, men det blir ju bara ytliga bekantskaper när man bara är borta några månader. Jag kommer sakna mina riktiga vänner och jag kommer sakna mamma.

Och jag har tänkt på en annan sak, nämligen kackerlackor. Skalbaggar i alla former är ju de vidrigaste djur som finns och när jag nu får höra att det bara är till att vänja sig eftersom kackerlackor kommer att bli mina roomies, så får jag gåshud. Något som är bra kanske är att jag kommer hem utan fobi? Man ska inte vara överoptimistisk, men det är ju en idé....

Något som är positivt (för mig, men negativt för en jäkla massa andra...! Fan, positivt är fel ord, nu åker jag väl dit bara för att jag uttrycker mig så plumpt) är att nu har ju faktiskt tre plan störtat. Det sägs ju att stora flygolyckor kommer tre och tre, och eftersom det bara varit två på sistone har jag varit bombsäker på att den tredje skulle bli min resa. Men nu kanske jag klarar mig ändå?!

(Alltså nu fick jag ångest för att jag skrev som jag skrev. Ni fattar väl att jag tycker att det är sjukt hemskt att en massa människor dog? Snacka om att jag snurrat in mig nu!)

Countdown...

Sverige har ju en ambassad i Damaskus. Fasiken vad tufft det vore om man kunde få jobb där en vacker dag! Under ett års tid eller så. Man skulle lära sig så himla mycket, både om livet där och livet i stort. Hörde på radion att Sverige även öppnat en ambassad i Bagdad i dagarna. Nu lockar i och för sig Damaskus mer eftersom jag kan mer om Syrien än Irak, men med tanke på att man har en sisådär 35 yrkesverksamma år framför sig så kan allt hända!

Nu börjar för övrigt nedräkningen till Egypten. Lite drygt en månad kvar bara. Hur gick detta till? Och det är så mycket som ska ordnas! Försäkringskassan, byta till vinterdäck (vill inte köra till däckfirman på mina sommardäck i december), fixa garageplats, hitta någon som vill hyra min lägenhet, få klartecken angående det från hyresgästföreningen, gå till tandläkaren, ta spruta nummer två av vaccinet mot Hepatiten, puh! Tur att jag tog en vecka ledigt innan jag åker. Först hade jag tänkt jobba in i det sista, men tack och lov använde jag huvudet och tänkte om.

Drömmer om att besöka Syrien också

Som jag nämnde idag vid lunchbordet; jag förstår inte varför jag aldrig kan göra något eller engagera mig i något med måtta?! Nej, fullt ut ska det vara! Nu har jag ångest för att jag inte har några vänner från Mellanöstern och tycker att de som har det ligger steget före mig när det gäller att lära sig om språket och kulturen. Som om det vore någon jävla tävling.

Jag har siktet inställt på att resa runt i Syrien också under hösten. Frågan är dock hur flexibel man får lov att vara när det gäller skolan? Man kanske inte får ta ledigt och då blir det förstås svårt att se något annat än Egypten. Jag hoppas på att jag ska lära känna någon som är lika entusiastisk som jag och som vill hänga på mig dit, har ingen lust att resa själv. Håller på och läser en blogg från en kille som rest i Syrien med sin kompis, de verkar ha så skoj!

Sedan funderar jag på vad jag ska göra med mina nyvunna språkkunskaper när jag är tillbaka i Sverige? Man vill ju inte glömma dem. Läsa kvällskurser på universitetet kanske, jag vet att arabiskakurser finns i Uppsala iallafall. Får leta upp någon distanskurs. Eller så får man väl ta mer tjänstledigt, de kan ju aldrig hindra en från att studera vad jag förstår?

Grabbarna på jobbet tror för övrigt att jag kommer komma hem i burka och med Ahmed vid min sida, vi får väl se!

Klart och betalt!

Igår betalade jag resterande belopp så nu finns ingen återvändo. Ibland funderar jag på vad jag har givit mig in på! Men sedan tänker jag att det kan ju inte bli värre än att man vill åka hem, och då får man väl göra det. Även om jag nog är för stolt för att göra det. I'm no quitter.

Det jag saknar med hela det här projektet är någon att dela det med. Jag skulle vilja att någon reste med mig så att vi kunde planera allt skoj som vi ska ha och längta tillsammans. Man kommer ju träffa folk där, men det hade varit roligt att ha någon med mig hemifrån.

Nyss tog jag dos ett av Ducoralen. Får inte äta på en timme! Dålig planering eftersom jag håller på att avlida av hunger.

Vaccinerad!

Idag har jag vaccinerat mig. Min vänsterarm är numera helt stel och öm och jag undrar i mitt stilla sinne om det är en normal reaktion. Jag fick Dukoral som tydligen ska drickas och den är mot något så lockande som turistdiarré. En dos typ nu och en om några veckor. Sedan fick jag en tyfoid-spruta och en hepatit B-spruta. Den ena av dem, kommer inte ihåg vilken men jag tror det var hepatiten, ska jag ta två sprutor till av innan avresa. En om en månad och en om två månader. Sedan ska jag komma ihåg att ta den sista dosen om ett år, för att få skydd i 10-15 år framöver. Hur ska jag lyckas komma ihåg det?

Att flyga eller inte flyga är egentligen ingen fråga. Jag kan ju inte direkt bila.

Jag vet inte hur jag ska våga flyga. Jag hatar verkligen att flyga, och tanken på att sitta instängd i ett plan som man förstår kommer att störta ger mig sjuka obehagskänslor! Hur fan kan det krascha så mycket flygplan som det ändå gör, efter att tekniken funnits i decennier? Jag förstår inte det. Jag förstår att rent statistiskt kommer det att vara farligare för mig att åka taxi i Kairo än att flyga dit, men om något händer när man sitter i en plåtburk 10 000 meter upp i luften så är man ganska rökt. Puh.... andas lugnt nu. Två flygresor på ditvägen. Start, landning, start, landning. Sedan är man framme.
Då är det fyra månader tills hemresan. Så man hinner oroa sig för den också.

Arabiska

Gudars vilket vackert språk arabiska är! Vilken melodi och vilka sköna ord.
Mina kunskaper hittills sträcker sig inte så mycket längre än till ord som (ursäkta stavningen):

hawie - id-kort
jowas - pass
mohami - advokat
motardjum - tolk
moharreb - smugglare
shorta - polis
sajara - bil
tajara - flyg
shahina - lastbil
takriban - ungefär
mostahil - omöjligt
shokran - tack
flus - pengar
la - nej
nam - ja
bash - ok

och några räkneord på det. Sedan var det liksom stopp! Ska bli intressant att se hur mycket mer jag kan i december. Och även om det känns som att jag inte lärt mig någonting så kan jag snegla på den här listan och se att visst fasiken har man snappat upp en hel del! Nog för att jag kommer en liten vart med hjälp av ovan nämnda ord också. Jag kan iallafall be om en advokat, och det kan ju aldrig vara till min nackdel...

Flyget är bokat! Och en egyptier kommer att få mail.

Nu har jag köpt resan. Trodde först att jag skulle bli tvungen att ta någon 30-timmarsresa med ett halvt dygn i Istanbul för att sedan komma fram i Kairo klockan halv två på natten. Men sedan hittade jag ett flyg med mycket mer humana tider. Är framme i Kairo vid åtta på kvällen och mellanlandar i Wien. Detta är ett mycket stort plus, för om jag har tur kanske jag skulle kunna styra upp en dejt i Wien med mina Australienföräldrar som bor där. Frågan är dock om jag kommer komma ut på det "allmänna området" på flygplatsen. Det ska jag kolla upp.

En annan sak som känns otroligt spännande är att mamma igår berättade att hon lärde känna en kille lite grann när hon var i Sharm el Sheik för några år sedan. Han var kypare på en restaurang där de ofta åt och hade varit fantastiskt trevlig! Så hon hade hans emailadress någonstans och skulle maila honom och berätta att jag var på väg ner. Han hade varit i min ålder - kul va?! Det vore ju alla tiders om man kunde ha kontakt med en "inhemsk" och inte gå på alla turistnitar. Hans mamma och systrar bodde i Kairo tydligen, och förlåt om jag skenar iväg i tanken, men tänk om man blir hembjuden till en äkta egyptisk familj någon gång. Hur häftigt vore inte det?

Visum

Ser man på, nästa inlägg kom redan dagen efter. Har pratat med egyptiska ambassaden angående hur man går till väga när det gäller införskaffande av visering. Antingen fixar jag ett på plats i Sverige, men de längsta som de kan utfärda gäller för tre månader och isåfall får man förnya det i Egypten. Eller så skaffar jag ett på flygplatsen i Kairo, som då räcker i en månad. Så oavsett så får man förnya det och då kan man lika gärna fixa allt på plats i landet känner jag. 15 USD kostar det, upplysningsvis.

Att drömma om en resa är halva nöjet!

Jag vet att det är över två månader tills det bär iväg, men jag längtar så mycket och vill ha en plats att skriva av mig alla tankar och funderingar på! Därav denna blogg. Jag hoppas att jag på så vis kan tona ner min sprallighet när jag umgås med folk så att de inte ska tröttna på min resa innan den ens påbörjats. Man får ju för guds skull hoppas att jag kommer ha tillgång till internet där borta. Alla som känner mig vet att mina tekniska färdigheter är i det närmaste ickebefintliga, varför ett eventuellt datahaveri kommer att innebära stora problem.

Jag hoppas att ni vill följa med mig på min resa, ja här på bloggen alltså, jag förstår om det blir svårt att rent fysiskt följa med mig - var skulle jag ha plats för er alla? - och att ni kommenterar när ni känner för det! Vis av tidigare resor vet jag att man stundtals känner sig sjukt ensam, och då vill man veta att folk tänker på en!

Jag ska köpa en kamera också så att jag kan krydda bloggen med en och annan bild.

Dåså - då hör jag av mig igen, nästa gång det pockar på, vilket torde bli rätt snart...