Som jag nämnde idag vid lunchbordet; jag förstår inte varför jag aldrig kan göra något eller engagera mig i något med måtta?! Nej, fullt ut ska det vara! Nu har jag ångest för att jag inte har några vänner från Mellanöstern och tycker att de som har det ligger steget före mig när det gäller att lära sig om språket och kulturen. Som om det vore någon jävla tävling.
Jag har siktet inställt på att resa runt i Syrien också under hösten. Frågan är dock hur flexibel man får lov att vara när det gäller skolan? Man kanske inte får ta ledigt och då blir det förstås svårt att se något annat än Egypten. Jag hoppas på att jag ska lära känna någon som är lika entusiastisk som jag och som vill hänga på mig dit, har ingen lust att resa själv. Håller på och läser en blogg från en kille som rest i Syrien med sin kompis, de verkar ha så skoj!
Sedan funderar jag på vad jag ska göra med mina nyvunna språkkunskaper när jag är tillbaka i Sverige? Man vill ju inte glömma dem. Läsa kvällskurser på universitetet kanske, jag vet att arabiskakurser finns i Uppsala iallafall. Får leta upp någon distanskurs. Eller så får man väl ta mer tjänstledigt, de kan ju aldrig hindra en från att studera vad jag förstår?
Grabbarna på jobbet tror för övrigt att jag kommer komma hem i burka och med Ahmed vid min sida, vi får väl se!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar