Alexandria, Lucy och boner som gar mig pa nerverna

Men nu var det lange sedan jag skrev. Dags att ta sig i kragen! Forra helgen var jag till Alexandria med Mie och tva amerikaner vid namn Elliott och Alicia. Vi hade det otroligt mysigt och trevligt och denna gang fick vi aven komma in i biblioteket, tack gode gud! Vilket stalle! Jag skulle latt kunna spendera heldagar pluggandes dar. Vi besokte aven ett cafe dar jag och Simon fikade da vi var i Alex. Hor och hapna nar kyparen kande igen mig! Han sa att du var ju har da och da, tillsammans med en annan kille, och ni fragade om vagen till busstationen. Snacka om ansiktsminne, detta var ju over en manad sedan, det lar ju ha hunnit passera en del folk sedan dess!

I veckan har jag tampats med arabiskan, som inte direkt blir lattare ju langre tiden gar. Dock forsoker jag hanga med sa gott det gar, och alla verkar ha problem - mer eller mindre. Vissa har hoppat av och vissa har bytt till en lagre niva, sa jag ar i gott sallskap nar jag inte direkt tycker att det ar en dans pa rosor. Men det ar roligt, och bokstaverna ar sa vackra sa jag blir glad nar jag far skriva mycket :) Skriva ar min grej, lasa ar jag inte sa himla haj pa.

Nya flatmaten Lucy verkar vara en riktig klippa, vi har verkligen klickat! Sa aven om jag saknar Simon sa blev det basta tankbara byte anda.

Om tva veckor far Stine och Mie hem, det ar inte klokt vad tiden gar fort. Och darefter ar det bara en manad lite drygt tills det ar min tur! Sen ar aventyret slut - hjalp! Dags att borja planera infor framtida bravader snart ;) Jag kommer verkligen att sakna S+M nar de far, vi har umgatts en hel del pa sistone och de ar sa goa.

Jag maste fa aterknyta till ett inlagg jag skrev innan jag for hit, att jag garna byter fageln utanfor mitt fonster mot bonesanger. Jag tar tillbaka det! Mannen som sjunger i mitt kvarter har en sadan fruktansvard rost sa det skar i hela kroppen nar han satter igang. For det forsta sa sjunger han nagra oktav hogre an alla andra, sa det ar svart att tro att han ar en man, han skulle lika garna kunna vara en kvinna. I ovrigt sa ylar han mest, det gar inte att urskilja nagra ord. Han ar sa jobbig, och sarskilt nar han vacker en klockan halv fem varenda morgon. Det jobbigaste ar att jag vid det har laget ar irriterad pa honom redan innan han borjar. Man hor namligen nar mannen fran ett annat kvarter satter igang, Allaaaaaah Akbar! Allaaaaah Akbar! Och han har en sa fin och klar och maskulin rost, och man veeet att nu handlar det om sekunder innan var killes ylande/vralande borjar. Jag ar forvanad att han inte fatt sparken, det kan inte bara vara jag och Lucy som plagas. Nar jag kommer hem till Sverige ska jag sluta fred med krakfan i mitt trad - allt ar forlatet!