Sexuella trakasserier på öppen gata

Egypten vann fotbollen med 2-0. Detta var det resultat som krävdes för att de fortfarande skulle ha en chans att ta sig till VM nästa år. Algeriet och Egypten ligger nu lika i tabellen och en avgörande match de två emellan kommer gå av stapeln på onsdag. Allt var frid och fröjd till en början. Vi var ett gäng som satt på en uteservering och tittade på matchen. I 95:e minuten kom avgörande målet och hela Kairo exploderade av glädje. Folk strömmade ut på gatorna och glädjeyra och stämningen var på topp, vilket framkommer av filmen. Men sedan slutade det roliga.

Det var måhända naivt att tro att vi kunde fira Egyptens seger utan problem, men vi var ett stort gäng, killar och tjejer blandat, och vi dansade längs gatorna som alla andra. Den stora gatan i Mohandeseen som annars rymmer fem bilar i bredd var nu tömd på trafik och istället ersatt med glada egyptier som firade som att de redan vunnit VM. Efter ett tag började vi tappa bort varandra i mängden av människor. Killar började ta på oss helt ogenerat. Jag och Lucy försökte hitta en frizon, men vid det här laget var vi helt infångade i folkmassan och jag kände paniken sippra fram. En tjock kille i mörkblå huvtröja och hans kompisar började greppa oss och slita i oss. Vi försökte komma undan, men hur mycket vi än sprang och försökte gömma oss så var han likförbannat bakom en hela tiden. Sedan ser jag hur Lucy blir indragen bland ett gäng killar och jag blir dragen till sidan av några andra och när jag märker att jag tappar siktet om henne så blir jag livrädd. De andra som vi var tillsammans med hade jag då inte sett på flera minuter. Jag tänkte att om jag tappar Lucy nu så är det kört för mig. Jag tittade åt sidan och ser en man som tittar på mig iförd en Scream-mask. Ja, men förstår ni vad obehagligt det var? Det var så panikartat, jag skrek på Lucy och till slut så såg vi varandra. Och det var så äckligt att killarna hade sina händer överallt, jag känner mig smutsig och förbannad över vilka friheter de tog sig. När jag hittat Lucy så kom en äldre man till vår undsättning, han lyckades knuffa oss åt sidan på gatan och in i ett öppet café. Jag var livrädd. Vi stannade inne i cafét i kanske två timmar tills vi insåg att vi måste ju ta oss hem på något vis. Vid det här laget var hela gänget återfunnet och vi stod därinne och tittade ut på folket. När vi skulle hem var jag jätterädd att tjockisen skulle vara kvar och vänta på oss. Vi hittade två schyssta egyptier som sa att om vi går tillsammans med dem så kommer ingenting att hända oss. Vad visste vi om de var att lita på eller ej, men vad hade vi för alternativ? Fanns inte direkt några taxibilar att tillgå. De visade sig vara hyvens killar och följde oss ända hem till porten, en kvarts promenad eller så. Jag är dem evigt tacksam!

På onsdag, när nästa match spelas, stannar vi inomhus. Jag är så förbannad över hur folk beter sig och jag önskar jag kunde anmäla tjockisen och hans kompisar till polisen, men vad skulle det tjäna till när jag inte vet vem han är? Det är helt oacceptabelt hur vi blev behandlade igår. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle bli, till en början var det ju bara glada miner och vi hade fantastiskt trevligt. Men ju mer folk det blev och ju mer inträngda i folkmassan vi blev, då tog sig karlarna friheten att tafsa varhelst de kom åt. Jag får typ panik när jag berättar om det, känner hur det trycker i bröstet. Vill aldrig vara med om dylikt igen. När jag tappade siktet om Lucy och känner tjockisens hand runt min arm.... - jag var så rädd! Tack gode gud för den äldre mannen som räddade oss och för killarna som följde oss hem.