Det drar ihop sig inför hemfärd

Om ett par dagar har jag varit här i fyra månader! De har bara svooschat förbi kan jag meddela! Människor har kommit och gått och jag har bestått :) Paniken sipprar fram nu när jag inser att det är mindre än två veckor till hemfärd. Har jag uppnått allt nu med mitt äventyr? Har jag stillat min nyfikenhet? Kan jag med ro i kroppen koncentrera mig på mitt "riktiga" liv när jag kommer hem? Jag kan inte svara på det! Å ena sidan; ja, eftersom jag insett att borta bra men hemma bäst, men å andra sidan; nej! De flesta av mina vänner här har rest mycket i Mellanöstern och menar samstämmigt att Kairo inte alls är lika vackert och underbart som många andra platser. Damaskus, till exempel, ska vara något av en pärla, med vänliga och respektfulla människor, vacker arkitektur och fantastisk mat (men försöker man logga in på facebook så går man på en nit, det har regeringen sett till). Beirut och Tel Aviv har också rekommenderats flerfaldigt. Och här sitter jag i Kairo och undrar om jag kan åka hem och luta mig tillbaka? Självklart kan jag inte göra det, det hör ni ju själva! Jag kan åka hem och ha det gott ett tag men en längtan att uppleva övriga Mellanöstern består. Kanske måste jag inte stanna lika länge, men jag vet ju i vilket vädersträck mina semesterresor ska gå fortsättningsvis, om man säger så!

I helgen som var skulle jag och ett litet gäng åka till Luxor då vi hade långledighet på grund av Eid. Det var dock omöjligt att få tag på tågbiljetter och det slutade med att vi for till Suez som ligger vid Röda Havets nordspets. Tidernas flopp! Allt var stängt, vi fick leta länge och väl tills vi fann en öppen restaurang. Väl där tog ägaren oss in till deras frys och vi fick rota igenom den tills vi fann något som vi önskade att de tillagade. Till slut enades vi om ett stort stycke fryst kött (får? ko? vem vet) som vi gav till kocken. Sedan var det bara till att vänta. Vi satt ute i den gassande solen i två timmar medans kocken tampades med köttstycket men när vi väl blev serverade smakade det mycket gott och väntan i sig gjorde väl inte särskilt mycket då vi haft mycket trevligt och det ändå inte fanns något att göra där. Efter maten gick vi till Suezkanalen och tittade men bombarderades av lokalbefolkning som inte ville lämna en ifred. Man känner sig som en apa på zoo, jag skojar inte. Står vi och kollar ut över vattnet så kan man ge sig fan på att när man vänder sig om så står det en tio tolv pojkar en meter bakom en och glor. På kvällen skulle vi checka in på ett hotell, men Lucy och Kallan nekades att bo där på grund av visumproblem och ett glömt pass. Därmed bestämde vi oss för att lämna Suez och fara hem till Kairo igen, som trots allt bara låg knappa två timmars bussresa därifrån. Väl hemma ställde vi till med lite party, så dagen fick ett fint slut ändå trots alla dråpligheter.

För övrigt så saknar jag advent med allt vad det innebär: glögg, vörtbröd, adventsljusstakar. Men snart så! Är lite orolig för flygresan hem, men försöker tänka att om jag överlevt fyra månader i Kairos galna trafik så ska jag väl överleva ett par timmar i luften.