Nu är det slut!

Man måste ju skriva ett sista inlägg, det går ju inte att avsluta en reseblogg innan resan är avslutad. Nu är jag ju som bekant hemma i Sverige igen, sedan en och en halv månad tillbaka. Allt har återgått till det normala, det gjorde det väldigt fort ska tilläggas, kanske mycket för att jag började jobba redan två dagar efter att jag landat på svensk mark.

Jag saknar Kairo och livet där förfärligt mycket! Jag saknar alla som jag brukade umgås med och jag saknar känslan av att leva lite i en drömtillvaro. Här hemma är det ju jobb, räkningar, tvättstuga och allt sådant tråkgöra. I Kairo levde man mera för stunden, mötte spännande människor från andra länder med annan världsbild än en själv, kunde ta dagen som den kom på ett helt annat sätt än vad som är möjligt när man lever ett inrutat "riktigt" liv här hemma.

Jag saknar också arabiskan så fruktansvärt mycket! Har lånat ett "lär dig arabiska"-kit på biblioteket, men det är ju inte riktigt samma sak...... Som tur är har vi ju en och annan arab på jobbet som jag kan roa mig med att försöka samtala med, men jag saknar att vara omgiven av detta vackra språk! Det är svårt och det är frustrerande, men samtidigt så fint och deras skriftspråk ju så vackert!

Mie och jag planerar att resa tillbaka en vecka i mars och hälsa på dem som fortfarande är kvar då. Sedan får vi se om jag någonsin kommer att flytta tillbaka dit, drömmen finns ju helt klart...

Tack för att ni hängt med här i höst! Nu får bloggen vila tills nästa gång...! :)

Oändligt tacksam för allt!

Men åååh - vemod! Tänk om man hade kunnat samla alla människor som betyder något för en på ett och samma ställe? Jag är bestört över att behöva åka hem och lämna människor som jag verkligen kommit att tycka om! Å andra sidan överlycklig att komma hem till mina gulliga nära och kära i Sverige. Men separationer av alla de slag är aldrig roliga. Jag vet att många av dem som jag träffat här kommer jag aldrig mera att se. Så fungerar det ju. Men jag kommer tänka tillbaka på den här tiden med kärlek i hjärtat!! Fördelen med att ha en massa vänner på olika platser runt om i världen är ju att man har kompisar lite varstans nu!

Om en vecka sitter jag på jobbet i Gävle. Hur konstig är inte den tanken? Då är Kairo ett minne blott och livet har återgått till det normala. Jag är evigt tacksam för att jag hade möjlighet att göra den här resan, jag har lärt mig, sett och upplevt så mycket. Jag vet att jag har klagat på Kairo och allt jag sagt står jag fast vid, men jag kan tillägga att bortsett från slummen, den skitiga luften, slemmiga karlar och bristen på ett fungerande samhälle överlag så har Kairo mycket som Gävle saknar (nähä??) och det är jag så glad att jag fått uppleva.

På torsdag far jag till München och på lördag till Sverige. Det är inte klokt! Jag har övervikt i bagaget och vet inte hur jag ska komma tillrätta med problemet. Vill också köpa lite otympliga grejer med mig hem, t ex den där lampan som jag pratade om för hundra år sedan samt en vattenpipa. Har dock inte lyckats klura ut hur man skeppar grejer och att skicka något med DHL är inte att tänka på då deras priser var rent ut sagt hutlösa.

På onsdag har jag prov, men man kan säga att jag mer eller mindre givit upp skolan. För det första har jag tappat sugen på grund av att nivån denna kursen ligger på är på tok för avancerad för mig, och för det andra för att jag under min sista tid av äventyret har annat för mig än att sitta hukad över skolböcker. Umgås med folk till exempel. Jag hoppas att ni inte tror att jag kan prata arabiska när jag kommer hem, för det kan jag inte! Men jag ser ju framför mig hur jag kommer att ta varje chans att försöka byta några ord med första bästa arab som korsar min väg, det gjorde jag ju redan innan jag for hit.... och i och med att de blev impade av ett "shokran" då så tänker jag att mina nuvarande kunskaper borde vara tillräckliga för att ge mig en gratis taxiresa hem från krogen...!

Nej nu ska jag ut och leva Kairoliv! Ta hand om er!

Vill byta ett ord med den som uppfann arabiskan

Hade ett litet ihopbryt efter lektionen idag. Det här språket går inte att förstå sig på! Varje dag lär läraren ut ny grammatik. Hänger man inte med en dag så får man det svårare dagen därpå, och dagen efter den dagen. Och så vidare. Och jag tappade bort mig i oktober någon gång vilket gör att jag har jävligt stora problem nu! Min lärare blev väl orolig när jag satt där med gråten i ögonen och sa lite peppande: "I admire your struggle, Annica, you don't give up". Haha - var dag är en kamp! Tack gode värld att det är slut om en dryg vecka så att man kan få lite andrum!

Mycket som ska hinnas med innan hemfärd nu. Platser som ska besökas, saker som ska köpas och ordnas. Folk som man ska umgås med. Foton som ska tas. (Passiva meningar - det har vi lärt oss igår och idag). Ikväll kommer Lucy hem från Dahab (där hon varit med sin kompis från England), åh vad jag saknat henne! Men jag har haft sällskap i lägenheten av Kallan som för tillfället är hemlös. Men det vet inte vår landlady om, hon ville inte att det skulle bo någon man här efter Simon. Kallans boende är ju dock högst tillfälligt, en vän i nöd, han ska väl inte behöva bo på hotell eller?!

Det drar ihop sig inför hemfärd

Om ett par dagar har jag varit här i fyra månader! De har bara svooschat förbi kan jag meddela! Människor har kommit och gått och jag har bestått :) Paniken sipprar fram nu när jag inser att det är mindre än två veckor till hemfärd. Har jag uppnått allt nu med mitt äventyr? Har jag stillat min nyfikenhet? Kan jag med ro i kroppen koncentrera mig på mitt "riktiga" liv när jag kommer hem? Jag kan inte svara på det! Å ena sidan; ja, eftersom jag insett att borta bra men hemma bäst, men å andra sidan; nej! De flesta av mina vänner här har rest mycket i Mellanöstern och menar samstämmigt att Kairo inte alls är lika vackert och underbart som många andra platser. Damaskus, till exempel, ska vara något av en pärla, med vänliga och respektfulla människor, vacker arkitektur och fantastisk mat (men försöker man logga in på facebook så går man på en nit, det har regeringen sett till). Beirut och Tel Aviv har också rekommenderats flerfaldigt. Och här sitter jag i Kairo och undrar om jag kan åka hem och luta mig tillbaka? Självklart kan jag inte göra det, det hör ni ju själva! Jag kan åka hem och ha det gott ett tag men en längtan att uppleva övriga Mellanöstern består. Kanske måste jag inte stanna lika länge, men jag vet ju i vilket vädersträck mina semesterresor ska gå fortsättningsvis, om man säger så!

I helgen som var skulle jag och ett litet gäng åka till Luxor då vi hade långledighet på grund av Eid. Det var dock omöjligt att få tag på tågbiljetter och det slutade med att vi for till Suez som ligger vid Röda Havets nordspets. Tidernas flopp! Allt var stängt, vi fick leta länge och väl tills vi fann en öppen restaurang. Väl där tog ägaren oss in till deras frys och vi fick rota igenom den tills vi fann något som vi önskade att de tillagade. Till slut enades vi om ett stort stycke fryst kött (får? ko? vem vet) som vi gav till kocken. Sedan var det bara till att vänta. Vi satt ute i den gassande solen i två timmar medans kocken tampades med köttstycket men när vi väl blev serverade smakade det mycket gott och väntan i sig gjorde väl inte särskilt mycket då vi haft mycket trevligt och det ändå inte fanns något att göra där. Efter maten gick vi till Suezkanalen och tittade men bombarderades av lokalbefolkning som inte ville lämna en ifred. Man känner sig som en apa på zoo, jag skojar inte. Står vi och kollar ut över vattnet så kan man ge sig fan på att när man vänder sig om så står det en tio tolv pojkar en meter bakom en och glor. På kvällen skulle vi checka in på ett hotell, men Lucy och Kallan nekades att bo där på grund av visumproblem och ett glömt pass. Därmed bestämde vi oss för att lämna Suez och fara hem till Kairo igen, som trots allt bara låg knappa två timmars bussresa därifrån. Väl hemma ställde vi till med lite party, så dagen fick ett fint slut ändå trots alla dråpligheter.

För övrigt så saknar jag advent med allt vad det innebär: glögg, vörtbröd, adventsljusstakar. Men snart så! Är lite orolig för flygresan hem, men försöker tänka att om jag överlevt fyra månader i Kairos galna trafik så ska jag väl överleva ett par timmar i luften.

Magdans, nya folkmassor samt filmtittning

Igår var jag och Lucy på "prova på"-magdans. Läraren sa mer eller mindre till oss efter kursen att det inte fanns något hopp för oss. Man har liksom inte de graciösa movsen som krävs för att behärska denna typ av dans! Till mig sa hon att det är inte en fotboll jag ska sparka, när jag försökte mig på den nätta kicken som ingick i en av rörelserna. Och när vi gick i en ring och försökte röra höfterna samtidigt som armarna skulle vevas med så brast läraren ut i skratt när hon tittade på stackars Lucy. Nej, ingen karriär där för oss! Men det var ju roligt att ha provat iallafall...

På kvällen igår skulle vi till en bar i Zamalek som heter L'Aubergine. Men när vi hoppat av taxin på 26 juli-gatan (stora gatan i Z) upptäcker vi en hetsig folkmassa längre fram. Vad i allsindar försiggick? Vi frågade en man på gatan som berättade att efter fotbollsmatchen i Sudan i onsdags då Egypten förlorade och därmed miste sin plats i VM så har rykten börjat cirkulera om att algeriska supportrar har våldtagit egyptiska kvinnor och även dödat någon. Jag har inte hittat några bekräftade uppgifter om detta dock, förmodligen är det besvikelsen över nederlaget som sporrat rykten likt dessa. Hursomhelst hade nu ungefär 1000 personer samlats i Zamalek och stämningen var hetsk. Beväpnade och bepansrade (säger man så?) poliser kantade gatorna. Mobbens mål var den algeriska ambassaden som låg inte långt därifrån.
Jag kände lite lätt panik välla upp i kroppen och ville instinktivt bort från området. Fick liksom en tryckande känsla över bröstet och hjärtat slog i 180. Ska de hemska männen från förra veckan ha förstört mig nu, ska jag få panik varje gång jag hamnar i en folksamling? Vi slank in på en annan pub istället och stannade där tills de stängde, sedan raskt in i en taxi och for hem.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/8369983.stm

Idag är sista dagen för Cairo International Film Festival och vi ska se minst två filmer har vi tänkt, varav den ena är en svensk som heter Mañana. Har någon sett den och är den bra? Jag vill ju bara se den av patriotiska skäl, det kan ju hända att det är en riktig skitfilm.

Sexuella trakasserier på öppen gata

Egypten vann fotbollen med 2-0. Detta var det resultat som krävdes för att de fortfarande skulle ha en chans att ta sig till VM nästa år. Algeriet och Egypten ligger nu lika i tabellen och en avgörande match de två emellan kommer gå av stapeln på onsdag. Allt var frid och fröjd till en början. Vi var ett gäng som satt på en uteservering och tittade på matchen. I 95:e minuten kom avgörande målet och hela Kairo exploderade av glädje. Folk strömmade ut på gatorna och glädjeyra och stämningen var på topp, vilket framkommer av filmen. Men sedan slutade det roliga.

Det var måhända naivt att tro att vi kunde fira Egyptens seger utan problem, men vi var ett stort gäng, killar och tjejer blandat, och vi dansade längs gatorna som alla andra. Den stora gatan i Mohandeseen som annars rymmer fem bilar i bredd var nu tömd på trafik och istället ersatt med glada egyptier som firade som att de redan vunnit VM. Efter ett tag började vi tappa bort varandra i mängden av människor. Killar började ta på oss helt ogenerat. Jag och Lucy försökte hitta en frizon, men vid det här laget var vi helt infångade i folkmassan och jag kände paniken sippra fram. En tjock kille i mörkblå huvtröja och hans kompisar började greppa oss och slita i oss. Vi försökte komma undan, men hur mycket vi än sprang och försökte gömma oss så var han likförbannat bakom en hela tiden. Sedan ser jag hur Lucy blir indragen bland ett gäng killar och jag blir dragen till sidan av några andra och när jag märker att jag tappar siktet om henne så blir jag livrädd. De andra som vi var tillsammans med hade jag då inte sett på flera minuter. Jag tänkte att om jag tappar Lucy nu så är det kört för mig. Jag tittade åt sidan och ser en man som tittar på mig iförd en Scream-mask. Ja, men förstår ni vad obehagligt det var? Det var så panikartat, jag skrek på Lucy och till slut så såg vi varandra. Och det var så äckligt att killarna hade sina händer överallt, jag känner mig smutsig och förbannad över vilka friheter de tog sig. När jag hittat Lucy så kom en äldre man till vår undsättning, han lyckades knuffa oss åt sidan på gatan och in i ett öppet café. Jag var livrädd. Vi stannade inne i cafét i kanske två timmar tills vi insåg att vi måste ju ta oss hem på något vis. Vid det här laget var hela gänget återfunnet och vi stod därinne och tittade ut på folket. När vi skulle hem var jag jätterädd att tjockisen skulle vara kvar och vänta på oss. Vi hittade två schyssta egyptier som sa att om vi går tillsammans med dem så kommer ingenting att hända oss. Vad visste vi om de var att lita på eller ej, men vad hade vi för alternativ? Fanns inte direkt några taxibilar att tillgå. De visade sig vara hyvens killar och följde oss ända hem till porten, en kvarts promenad eller så. Jag är dem evigt tacksam!

På onsdag, när nästa match spelas, stannar vi inomhus. Jag är så förbannad över hur folk beter sig och jag önskar jag kunde anmäla tjockisen och hans kompisar till polisen, men vad skulle det tjäna till när jag inte vet vem han är? Det är helt oacceptabelt hur vi blev behandlade igår. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle bli, till en början var det ju bara glada miner och vi hade fantastiskt trevligt. Men ju mer folk det blev och ju mer inträngda i folkmassan vi blev, då tog sig karlarna friheten att tafsa varhelst de kom åt. Jag får typ panik när jag berättar om det, känner hur det trycker i bröstet. Vill aldrig vara med om dylikt igen. När jag tappade siktet om Lucy och känner tjockisens hand runt min arm.... - jag var så rädd! Tack gode gud för den äldre mannen som räddade oss och för killarna som följde oss hem.

Insåg igår att det bara är drygt 30 dagar kvar tills jag far hem! Senaste veckan har jag haft besök av Ann-Christine och Helene från jobbet, mycket trevligt! Nu har de ju fått roa sig själva till stor del eftersom jag gått i skolan, men om kvällarna har vi förstås träffats. Och vad underbart det var att få prata svenska igen då! Idag for de dock hem efter en hektisk vecka med många nya intryck.

Hem idag for även Stine, Mie och Gry. Det känns så himla konstigt att jag är kvar och inte de. Jag är glad att jag är kvar, men det kommer vara tomt utan dem.

Ikväll vankas fotboll, Algeriet mot Egypten. Viktig match. Stan vimlar av supporters, stämningen är fantastisk! Är dock rädd att den kommer bytas ut mot bråk när (jag säger när eftersom Egypten måste vinna med tre mål vad jag förstår för att gå vidare) Egypten förlorat. Kanske bäst att hålla sig inomhus?

Sista kursen börjar på måndag, MSA 3. Galet! Är hemskt nöjd med min prestation i förra kursen och går in i sista kursen med huvudet högt!

Imorgon ska vi gå och dansa magdans, det blir... intressant.... Särskilt när man har samma rörlighet i magpartiet som en dataspelsgubbe..