Oändligt tacksam för allt!

Men åååh - vemod! Tänk om man hade kunnat samla alla människor som betyder något för en på ett och samma ställe? Jag är bestört över att behöva åka hem och lämna människor som jag verkligen kommit att tycka om! Å andra sidan överlycklig att komma hem till mina gulliga nära och kära i Sverige. Men separationer av alla de slag är aldrig roliga. Jag vet att många av dem som jag träffat här kommer jag aldrig mera att se. Så fungerar det ju. Men jag kommer tänka tillbaka på den här tiden med kärlek i hjärtat!! Fördelen med att ha en massa vänner på olika platser runt om i världen är ju att man har kompisar lite varstans nu!

Om en vecka sitter jag på jobbet i Gävle. Hur konstig är inte den tanken? Då är Kairo ett minne blott och livet har återgått till det normala. Jag är evigt tacksam för att jag hade möjlighet att göra den här resan, jag har lärt mig, sett och upplevt så mycket. Jag vet att jag har klagat på Kairo och allt jag sagt står jag fast vid, men jag kan tillägga att bortsett från slummen, den skitiga luften, slemmiga karlar och bristen på ett fungerande samhälle överlag så har Kairo mycket som Gävle saknar (nähä??) och det är jag så glad att jag fått uppleva.

På torsdag far jag till München och på lördag till Sverige. Det är inte klokt! Jag har övervikt i bagaget och vet inte hur jag ska komma tillrätta med problemet. Vill också köpa lite otympliga grejer med mig hem, t ex den där lampan som jag pratade om för hundra år sedan samt en vattenpipa. Har dock inte lyckats klura ut hur man skeppar grejer och att skicka något med DHL är inte att tänka på då deras priser var rent ut sagt hutlösa.

På onsdag har jag prov, men man kan säga att jag mer eller mindre givit upp skolan. För det första har jag tappat sugen på grund av att nivån denna kursen ligger på är på tok för avancerad för mig, och för det andra för att jag under min sista tid av äventyret har annat för mig än att sitta hukad över skolböcker. Umgås med folk till exempel. Jag hoppas att ni inte tror att jag kan prata arabiska när jag kommer hem, för det kan jag inte! Men jag ser ju framför mig hur jag kommer att ta varje chans att försöka byta några ord med första bästa arab som korsar min väg, det gjorde jag ju redan innan jag for hit.... och i och med att de blev impade av ett "shokran" då så tänker jag att mina nuvarande kunskaper borde vara tillräckliga för att ge mig en gratis taxiresa hem från krogen...!

Nej nu ska jag ut och leva Kairoliv! Ta hand om er!

Vill byta ett ord med den som uppfann arabiskan

Hade ett litet ihopbryt efter lektionen idag. Det här språket går inte att förstå sig på! Varje dag lär läraren ut ny grammatik. Hänger man inte med en dag så får man det svårare dagen därpå, och dagen efter den dagen. Och så vidare. Och jag tappade bort mig i oktober någon gång vilket gör att jag har jävligt stora problem nu! Min lärare blev väl orolig när jag satt där med gråten i ögonen och sa lite peppande: "I admire your struggle, Annica, you don't give up". Haha - var dag är en kamp! Tack gode värld att det är slut om en dryg vecka så att man kan få lite andrum!

Mycket som ska hinnas med innan hemfärd nu. Platser som ska besökas, saker som ska köpas och ordnas. Folk som man ska umgås med. Foton som ska tas. (Passiva meningar - det har vi lärt oss igår och idag). Ikväll kommer Lucy hem från Dahab (där hon varit med sin kompis från England), åh vad jag saknat henne! Men jag har haft sällskap i lägenheten av Kallan som för tillfället är hemlös. Men det vet inte vår landlady om, hon ville inte att det skulle bo någon man här efter Simon. Kallans boende är ju dock högst tillfälligt, en vän i nöd, han ska väl inte behöva bo på hotell eller?!

Det drar ihop sig inför hemfärd

Om ett par dagar har jag varit här i fyra månader! De har bara svooschat förbi kan jag meddela! Människor har kommit och gått och jag har bestått :) Paniken sipprar fram nu när jag inser att det är mindre än två veckor till hemfärd. Har jag uppnått allt nu med mitt äventyr? Har jag stillat min nyfikenhet? Kan jag med ro i kroppen koncentrera mig på mitt "riktiga" liv när jag kommer hem? Jag kan inte svara på det! Å ena sidan; ja, eftersom jag insett att borta bra men hemma bäst, men å andra sidan; nej! De flesta av mina vänner här har rest mycket i Mellanöstern och menar samstämmigt att Kairo inte alls är lika vackert och underbart som många andra platser. Damaskus, till exempel, ska vara något av en pärla, med vänliga och respektfulla människor, vacker arkitektur och fantastisk mat (men försöker man logga in på facebook så går man på en nit, det har regeringen sett till). Beirut och Tel Aviv har också rekommenderats flerfaldigt. Och här sitter jag i Kairo och undrar om jag kan åka hem och luta mig tillbaka? Självklart kan jag inte göra det, det hör ni ju själva! Jag kan åka hem och ha det gott ett tag men en längtan att uppleva övriga Mellanöstern består. Kanske måste jag inte stanna lika länge, men jag vet ju i vilket vädersträck mina semesterresor ska gå fortsättningsvis, om man säger så!

I helgen som var skulle jag och ett litet gäng åka till Luxor då vi hade långledighet på grund av Eid. Det var dock omöjligt att få tag på tågbiljetter och det slutade med att vi for till Suez som ligger vid Röda Havets nordspets. Tidernas flopp! Allt var stängt, vi fick leta länge och väl tills vi fann en öppen restaurang. Väl där tog ägaren oss in till deras frys och vi fick rota igenom den tills vi fann något som vi önskade att de tillagade. Till slut enades vi om ett stort stycke fryst kött (får? ko? vem vet) som vi gav till kocken. Sedan var det bara till att vänta. Vi satt ute i den gassande solen i två timmar medans kocken tampades med köttstycket men när vi väl blev serverade smakade det mycket gott och väntan i sig gjorde väl inte särskilt mycket då vi haft mycket trevligt och det ändå inte fanns något att göra där. Efter maten gick vi till Suezkanalen och tittade men bombarderades av lokalbefolkning som inte ville lämna en ifred. Man känner sig som en apa på zoo, jag skojar inte. Står vi och kollar ut över vattnet så kan man ge sig fan på att när man vänder sig om så står det en tio tolv pojkar en meter bakom en och glor. På kvällen skulle vi checka in på ett hotell, men Lucy och Kallan nekades att bo där på grund av visumproblem och ett glömt pass. Därmed bestämde vi oss för att lämna Suez och fara hem till Kairo igen, som trots allt bara låg knappa två timmars bussresa därifrån. Väl hemma ställde vi till med lite party, så dagen fick ett fint slut ändå trots alla dråpligheter.

För övrigt så saknar jag advent med allt vad det innebär: glögg, vörtbröd, adventsljusstakar. Men snart så! Är lite orolig för flygresan hem, men försöker tänka att om jag överlevt fyra månader i Kairos galna trafik så ska jag väl överleva ett par timmar i luften.