Drömmer om att besöka Syrien också

Som jag nämnde idag vid lunchbordet; jag förstår inte varför jag aldrig kan göra något eller engagera mig i något med måtta?! Nej, fullt ut ska det vara! Nu har jag ångest för att jag inte har några vänner från Mellanöstern och tycker att de som har det ligger steget före mig när det gäller att lära sig om språket och kulturen. Som om det vore någon jävla tävling.

Jag har siktet inställt på att resa runt i Syrien också under hösten. Frågan är dock hur flexibel man får lov att vara när det gäller skolan? Man kanske inte får ta ledigt och då blir det förstås svårt att se något annat än Egypten. Jag hoppas på att jag ska lära känna någon som är lika entusiastisk som jag och som vill hänga på mig dit, har ingen lust att resa själv. Håller på och läser en blogg från en kille som rest i Syrien med sin kompis, de verkar ha så skoj!

Sedan funderar jag på vad jag ska göra med mina nyvunna språkkunskaper när jag är tillbaka i Sverige? Man vill ju inte glömma dem. Läsa kvällskurser på universitetet kanske, jag vet att arabiskakurser finns i Uppsala iallafall. Får leta upp någon distanskurs. Eller så får man väl ta mer tjänstledigt, de kan ju aldrig hindra en från att studera vad jag förstår?

Grabbarna på jobbet tror för övrigt att jag kommer komma hem i burka och med Ahmed vid min sida, vi får väl se!

Klart och betalt!

Igår betalade jag resterande belopp så nu finns ingen återvändo. Ibland funderar jag på vad jag har givit mig in på! Men sedan tänker jag att det kan ju inte bli värre än att man vill åka hem, och då får man väl göra det. Även om jag nog är för stolt för att göra det. I'm no quitter.

Det jag saknar med hela det här projektet är någon att dela det med. Jag skulle vilja att någon reste med mig så att vi kunde planera allt skoj som vi ska ha och längta tillsammans. Man kommer ju träffa folk där, men det hade varit roligt att ha någon med mig hemifrån.

Nyss tog jag dos ett av Ducoralen. Får inte äta på en timme! Dålig planering eftersom jag håller på att avlida av hunger.

Vaccinerad!

Idag har jag vaccinerat mig. Min vänsterarm är numera helt stel och öm och jag undrar i mitt stilla sinne om det är en normal reaktion. Jag fick Dukoral som tydligen ska drickas och den är mot något så lockande som turistdiarré. En dos typ nu och en om några veckor. Sedan fick jag en tyfoid-spruta och en hepatit B-spruta. Den ena av dem, kommer inte ihåg vilken men jag tror det var hepatiten, ska jag ta två sprutor till av innan avresa. En om en månad och en om två månader. Sedan ska jag komma ihåg att ta den sista dosen om ett år, för att få skydd i 10-15 år framöver. Hur ska jag lyckas komma ihåg det?

Att flyga eller inte flyga är egentligen ingen fråga. Jag kan ju inte direkt bila.

Jag vet inte hur jag ska våga flyga. Jag hatar verkligen att flyga, och tanken på att sitta instängd i ett plan som man förstår kommer att störta ger mig sjuka obehagskänslor! Hur fan kan det krascha så mycket flygplan som det ändå gör, efter att tekniken funnits i decennier? Jag förstår inte det. Jag förstår att rent statistiskt kommer det att vara farligare för mig att åka taxi i Kairo än att flyga dit, men om något händer när man sitter i en plåtburk 10 000 meter upp i luften så är man ganska rökt. Puh.... andas lugnt nu. Två flygresor på ditvägen. Start, landning, start, landning. Sedan är man framme.
Då är det fyra månader tills hemresan. Så man hinner oroa sig för den också.